bokslott.blogg.se

 

 

A vaknar i en ny kropp varje morgon. Den är aldrig hans egen, utan någon annans har får ha till låns för en dag.  A lever varje dag efter enkla regler, in en lånad kropp, i ett lånat liv.

Passa in, lägg dig inte i, och fäst dig inte vid något eller någon. För imorgon kommer allt vara borta. 

Så lever A sitt liv ändå tills en dag då han vaknar i kroppen tillhörande en pojke vid namn Justin, och träffar Justins flickvän, Rihannon. Hon skakar om As tillvaro totalt, och från den dagen gäller inga regler längre. 

 

Jag har splittrade känslor om den här boken.
Jag vill så gärna älska den. Jag vill så gärna lovorda den. Jag tycker att den är så intressant på många sätt.
Men den klickade aldrig för mig helt. 

 

Själva idén till berättelsen tilltalar mig verkligen, och på många sätt tyckte jag absolut att det var en väldigt bra bok, men den grep ändå aldrig tag i mig.

 Jag tyckte att det var väldigt intressant att se hur så många människors liv beskrevs från insidan, av en utomstående. Att få följa hur A anpassar sig efter sin kropp, och även se omgivningens förväntningar på kroppen han bär. As saknad efter stabilitet, rutiner och igenkänning kunde ibland vara hjärtslitande, och väckte då och då mitt engagemang för boken. Likväl tyckte jag det var intressant hur Rihannon fick försöka, och ibland misslyckas, med att helt och hållet bli kär i en personlighet, och totalt bortse från det yttre, och uppleva As besvikelse de gånger hon inte kunde göra det.

 

Den del av boken jag aldrig riktigt klickade med var själva kärleks historien mellan A och Rihannon. Jag drogs helt enkelt aldrig med i den, eller kände för den särskilt mycket, utan väntade bara på att det skulle bli en ny morgon, och få introduceras för en ny kropp och ett nytt liv. 

 

På det hela taget tyckte jag absolut boken var intressant, och den skapar många intressant frågor under läsningen, men jag fick ändå aldrig någon aha-känsla och fäste mig aldrig riktigt vid karaktärerna, vilket resulterade i en ganska tom och likgiltig känsla när jag slog ihop boken.

Så även fast jag vill älska boken, kan jag inte uppbåda mig till att mer än gilla den.  

 

 

 

Kan Baz Luhrman överhuvudtaget ta i någonting utan att det blir till glänsande guld? 

 

Som jag tidigare nämnt har det varit lite si och så med lästlusten på senaste tiden, så jag tänkte att jag skulle sparka igång den igen med att läsa om The Fault In Our Stars av John Green. Det var ett bra beslut känner jag.

 

Det var andra gången jag läste den, och jag läste ut den för bara några timmar sen, så jag har fortfarande inte riktigt lyckats sätta ihop mig igen. För det är vad den här boken gör med mig. Den krossar mig fullständigt. Den slår omkull mig, krossar mig och lämnar mig till att plocka ihop bitarna av mig själv.  

 

Hazel Grace Lancaster är 16 år och döende i lungcancer. Hon lever ett liv ganska olikt de flesta tonåringar, hennes vardag består av att konstant vara ihopkopplad med en syrebehållare, sjukhusbesök, cellgifter och stödgrupp för cancer sjuka. Det är också på den stödgruppen den oerhört charmiga, snygga och enbenta Agustus Waters gör sin entré. Agustus som tidigare varit sjuk med nu är friskförklarad visar sig, till Hazels förvåning, vara i allra högsta grad intresserad av henne. Tillsammans tänjer de på gränserna om sjukdom och hälsa, liv, död och kärlek. 

 

The Fault In Our Stars är utan tvekan John Greens bästa verk hittills. Språket är lätt, flödande och bekvämt att läsa. Humorn är trots de svåra och allvarliga ämnena ständigt närvarande. Karaktärerna är fantastiska och multi-dimensionerande, och man dras genast med dem i berättelsen. Samtidigt som boken känns vara brutalt ärlig och hård i en cancersjuk tonårings tankar är den även fylld liv och hopp. Den tar upp frågor om liv, död, sjukdom, hälsa och spåren vi lämnar efter oss i världen och i andra personer.

 

När jag läste boken första gången, för ganska exakt ett år sedan, kunde jag inte sluta tänka på den när den var utläst. Den satt kvar i huvudet på mig och släppte inte taget. Det för mig är ett tecken på en bra bok. De böcker som verkligen fastnar och får en att tänka själv. Fortsätta tankegången långt utöver bokens slut. Jag tvekar inte på att den kommer fastna på nytt nu.

 

Det enda jag egentligen kan komma på att klaga på är att, trots Green är en fenomenal författare, kan jag tycka att han ibland lägger lite för stora ord i munnen på sina ändå så pass unga karaktärer. Ska vi vara ärliga använder de flesta sexton-sjuttonåringar inte ett vokabulär av den grad Hazel och Agustus gör. Ändå ser jag det inte egentligen som en nackdel, då jag tycker att det är just det som på många sätt är så helcharmigt och intressant med karaktärerna. 

 

För mig är det utan tvekan den bästa YA-bok ja någonsin läst, men egentligen tycker jag att det är synd  att märka den som YA.  Absolut är den fantastisk för unga vuxna, men även för vuxna och gamla!

Det är helt enkelt en genuint bra bok för alla! 

 

När det gäller bokomslag har jag av någon anledning svårt för omslag som bygger på fotografier, särskilt om det är fotografier av personer. Jag vet inte varför, utan jag tycker bara inte om det. 

Jag föredrar oftast ganska enkla  och stilrena omslag (som många andra tycker är tråkiga).

 

 

Liksom med min minsta bok i bokhyllan, är det lite en definitions fråga angående vilken bok som är störst. 
Jag har böcker som är högre, och bredare, men ingen som är tjockare. Och även bortsett från tjockleken, så är den här en riktig bjässe mätt i höjd och bredd också.
Därför presenterar jag Royal Shakespear Companys utgåva av William Shakespear Complete Works som min största bok!

 

Jag hade lite problem med att verkligen fånga storleken på bild, och när det visade sig att jag var för lat för att ta några nya bilder, så fick den här helt enkelt duga. 

 

 

Här är den. Bokhögen på mitt nattduksbord. Eller stapeln av frånvarande motivation, som jag börjat kalla den.

Böcker jag under december till och med nu, påbörjat och aldrig avslutat.

Och faktum är att det egentligen inte är alla böcker. Under hela hösten har jag påbörjat böcker, och sedan tappat intresset, och lämnat dem liggande här och var med sina bokmärken kvar, i väntan på att bli utlästa. 

Läsmotivationen (eller motivation över huvudtaget) har egentligen inte legat på topp under det här året överhuvudtaget, men sedan december har den varit närmast obefintlig. 

Nu är det dock nytt år, nya tag, och mitt främst nyårslöfte är att få den här stapeln att försvinna!