bokslott.blogg.se

 

Jag älskade den här boken. Jag älskade språket, stämningen, berättelsen, det mesta helt enkelt.  Ändå sitter jag nu här och har ingen aning om hur jag ska kunna få ihop en recension om boken. Jag vet inte varför. Trots att jag älskade den, kommer jag på mig själv med att ha svårt att riktigt få ett grepp om den. Ett försök tänkte jag göra i alla fall. 

 

I grova drag handlar boken om de fem systrarna Lisbon som alla tar livet av sig, och vilka märken de lämnar på sin omvärld, både i livet och efter sin död. I boken har det gått tjugo år sedan självmorden, och flickornas historia återberättas nu av pojkarna som iakttog deras varje steg medan de ännu var i livet, vilket gör att man aldrig får en faktisk inblick i systrarnas liv, utan bara blir åskådare till en annan åskådares version av vad som hände, och det är bland annat det jag tycker gör den så intressant. Det är på sätt och vis inte systrarna Lisbons berättelse man får läsa, utan berättelsen om pojkarna som älskade, och suktade efter dem. 

 

Berättaren är en av pojkarna på gatan Lisbon systrarna bodde på under deras uppväxt, och han berättar om deras kärlek, beundran och besatthet gentemot flickorna. Besatthet balanserar ofta på gränsen till att vara pervers, och vippar ibland helt över kanten. Det är med sjuklig fixering de desperat försöker förstå systrarna, och ibland tror sig göra det, bara för att egentligen misslyckas totalt. 

 

Boken är oerhört vackert skriven, och stämingen är ofta lågmäld och långsam så att man verkligen får tid att sjunka in i berättelsen. Detta bryts dock med partier som är plötsligt hårda, obekväma och svåra att läsa. Nästan så jag önskade att det var en film, och jag kunde kisa mig igenom dessa delar.
 Allt detta skapar en väldigt mystisk känsla runt boken, lite samma mystik jag tänker mig att pojkarna såg på flickorna Lisbon med. Och det är just det jag faller för. 

 

 

 

 

 

 

 

På Allan Karlssons hundraårsdag känner han att han har fått nog av livet på ålderdomshemmet, varpå han spontant tar sin flykt genom fönstret. Han hinner inte långt innan han ramlar över äventyr som snabbt får dramatiska följder, och drar in fler lustiga figurer i Allans flykt från hemmet. Samtidigt få vi reda på mer om Allan, och hans milt uttryckt händelserika liv innan han blev hundra år gammal och hamnade på ålderdomshem.

 

Den här boken var totalt helskruvad och jätterolig. Flera gånger skrattade jag högt, och fnittrade gjorde jag var och varannan sida. Allans äventyr påminde mig mycket om Forrest Gump i hur båda karaktärerna reser genom världen och historien, och ovetandes, utan att mena det bidrar till några av 1900-talets viktigaste händelser. 

 

Det här är den mest genuint roliga bok jag läst på väldigt länge, och det var på tiden kände jag. Det är tyvärr alldeles för sällan jag kommer över böcker som verkligen får mig att skratta högt mycket och flera gånger, och det är sannerligen ett konstycke att riktigt lyckas med sådanna böcker, men det tycker jag att Jonas Jonasson här gjort med här. Jag kommer absolut hålla utkik efter nya böcker från honom!