bokslott.blogg.se

 

 

Lite senare ute än de flesta, men nu har även jag gett efter för den enorma hysterin och läst Femtio Nyanser av Honom av E. L. James.U

Boken handlar om tjugoettåriga Anastasia Steele som under sitt sista år på college gör en intervju med en finanspamp för hennes skoltidning. Denne finansman är den unge, rike och fantastiskt snygge Christan Grey. Ana känner genast en stark dragning mot Christian, och det blir snart uppenbart att även han dras till henne. De två inleder därmed ett form av förhållande, haken är bara att Christian vill ha Ana på sina egna villkor. Det vill säga som sin sexuellt undergivne, snarare än flickvän. Ska Ana acceptera dessa villkor för en enbart fysisk relation, eller ska hon begära mer? 

Först och främst kändes själva berättelsen besviket tunn och ogenomtänkt. Det kändes mest som att läsa en mängd sexnoveller som blivit löst och lite hafsigt sammanbundna för att skapa någon form av samband mellan sexscenerna. Detta vägdes inte upp av att karaktärerna i sin tur kändes platta och endimensionella, och jag hade svårt att sympatisera med, eller ens fascineras av någon. Ana kändes mest som ett stort steg bakåt för feminismen, och jag vill bara ruska om henne förklara för henne att vi lever i 2000-talet. Hon låter Christan köra över och bossa runt henne, och flera gånger får jag intrycket av att hon går med på saker hon egentligen kanske inte vill göra, utan låter Christan helt enkelt ta över henne och hela hennes liv. 

Trots Christans mörka barndom och dolda förflutna kan jag inte uppbringa något egentligt intresse för honom heller. Jag kan mest bara fokusera på vilket obehagligt rövhål jag tycker att han är, om ni ursäktar franskan. Det är inte hans sexuella preferenser som gör mig illa till mods, utan hur han är i vardaglivet. Han förföljer ju Ana, och ständigt vet var hon är och har för sig, han är uppenbarligen mycket avundsjuk, dominant, manipulativ och egensinnig. Allt detta ska förklaras av hans svåra barndom, man jag vet inte. Jag köper det inte riktigt.  

Dessutom är det en mängd småsaker som jag inte kan låta bli att fokusera på, och som verkligen förstör bokens flyt för mig, eftersom varje gång de dyker upp kan jag inte låta bli att himla med ögonen och sucka. Dessa småsaker är exempelvis hur Ana stup i ett refererar till sin inre gudinna, stönar in i Christians mun ca sjuttiosex gånger genom bokens gång, och jämt och ständigt, i tid och otid står och tuggar på läppen, varpå Christan varje gång måste hinta om hur kåt det gör honom. För att nämna några få.

MEN! Med allt det sagt, så är den faktiskt rätt rolig. Det är snabb, lätt läsning man genast kommer in i. Den kräver inte mycket av sin läsare, utan är en sån bok som är perfekt att läsa när man vill ta en paus från lite tyngre litteratur och bara läsa för ren underhållning, utan att behöva tänka så mycket på vad man läser.

 

 

Ett flygplan fyllt av skönhetsdrottningar som ska delta i den stora skönhetstävlingen "Miss Teen Dream Pagant" störtar under sin flygning och kraschar på en öde ö mitt ute i ingenstans. De överlevande skönhetsdrottningarna måste nu bestämma sig vad de ska ta sig till på denna öde ö. Ska de fortsätta träna på sina dansrutiner och jobba på solbrännan tills de blir räddade, eller försöka skaffa skydd och föda? Och vad händer när ett gäng sexiga pirater dyker upp på ön? 

Det är lätt att luras till att tro att den här boken bara kommer vara en lång, småkorkad parodi på skönhetstävlingar, men eftersom jag har läst en del av Libba Bray tidigare, höll jag tummarna för att det skulle vara mer än så. 

De första sidorna verkade det visserligen som att det första intrycked var rätt, och det hela verkade mest väldigt ytligt och småkorkat, men man ska inte tvivla på Libba Brays förmåga. Boken utvecklades snart till en helskruvad komedi á la Austin Powers blandat med Flugornas Herre med en stor nypa Mean Girls. Men trots allt det så är den här boken först och främst en bok om feminism och att vara ung tjej i dagens samhälle. Den tar upp de flesta aktuella ämnen man kan komma på: att våga komma i kontakt med sin sexualitet, homosexualitet, transsexualitet, rasism, att våga stå upp för det man tror på, våga vara kvinna och våga säga nej. Och mycket, mycket mer. 

Även fast jag tycker det är fantastiskt att sådana viktiga och aktuella ämnen tas upp på ett så skojfriskt men ändå allvarsamt sätt, är problemet lite att det blir lite för mycket. Libba Bray har försökt få med vartenda aktuellt ämne om att vara kvinna idag i en enda bok, som dessutom ska följa berättelsen om hur flickorna klarar sig på ön, och det blir lite väl knökfullt. Varje överlevande skönhetsdrottning representerar var och en någon av de frågor och problem Bray tacklar under bokens gång, vilket på sätt och vis är smart, och gör allt lite lättare att hålla  ordning på, men samtidigt blir det lite väl krystat ibland.

Faktum kvarstår ändå att det är en hysterisk rolig bok, som samtidigt är brännande satirisk och fylld av oerhört aktuella budskap, och jag tycker absolut att det här är en bok alla unga tjejer (men även pojkar!) borde läsa. 

 

 

Jag läste en förkortad version av Frankenstein i skolan när jag var tretton, och gillade den så mycket att jag bestämde mig för att jag även skulle läsa originalversionen. Det tog drygt sex år att komma till skott, men nu är det gjort!

Victor Frankenstein är en ung vetenskapsstudent, som har blivit besatt av att vetenskapen om livskraft och vad som egentligen ger oss liv. I sina experiment skapar han en varelse av mänskliga likdelar, i hopp om att kunna gjuta liv i den. Han lyckas mot alla odds med sitt experiment, men inser då också vad för monster han har skapat. Snart börjar en bitter kamp mellan Victor och hans monster. Frågan är om Victor kan vinna mot sin egen kreation innan det är för sent, eller förlora allt han håller kärt.

Frankenstein räknas som en av de allra första skräckromaner, och har varit stilbildande för skräckgenren. I dagens 2000-tal har vi andra mått på vad som är skräck, och jag kan ju knappast påstå att jag tyckte att den här boken var läskig. Den fick aldrig håret att resa sig på armarna, och jag tittade inte heller under sängen innan jag släckte. Så skrämmande var den kanske inte, men spännande desto mer. Jag tyckte verkligen den var bra, och man blev indragen i Victor Frankensteins öde. Jag fortsatte att vända sida efter sida, eftersom boken verkligen skapade ett behov av att få veta hur det skulle gå. Detta trots att jag tekniskt sett redan visste hur det skulle gå!

Mary Shelly har skrivit boken väldigt sparsam på detaljer och beskrivningar, vilket jag tyckte var väldigt intressant. Hon beskriver t.ex. aldrig exakt hur Frankensteins monster fick liv, och inte heller beskriver hon någonsin monstrets utseende. Hon lämnar allt detta öppet för fantasin, vilket är gör att man sätter sina egna begräsningar, och kan bygga sin bild byggd på vad som skrämmer en själv mest! Det är en metod av skrivande, som för mig är ganska obekant, men som jag faktiskt tror jag gillar för den här genren. Boken är välskriven i stort, men den har några tillfällen då den drar ut i långa monologer Victor har med sig själv som kunde bli lite segdragna. Överlag var boken ändå spännande och intresseväckande, och grep tag i mig som läsare!

 

Jag tror jag var runt nio år gammal när pappa gav mig en CD-bok och sa, "Lyssna på den här. Jag tror du kommer tycka om den." Det var Bilbo - En Hobbits Äventyr av J.R.R. Tolkien. Då hade jag ännu inte läst sagan om ringen, och hade alltså ingen aning om vad det här kunde tänkas vara, men gillade den, det gjorde jag verkligen. Jag var helt trollbunden av den värld som målades upp framför mig. Jag har alltid varit galen i böcker och läsning ända sedan barnsben, och av alla de böcker jag tidigare läst, var det här något helt nytt. Helt olikt allt jag någonsin läst tidigare.  

Idag är jag egentligen mer för själva trilogin om Härskarringen. Det storslagna episka äventyret i kampen mellan gott och ont. Det är de böckerna jag läst om, och om igen tills jag mer eller mindre kunnat dem utantill. Det är de böckerna jag lyssnat på som CD-bok varje jul sedan jag var tio. Trots detta kommer just En Hobbits Äventyr hålla en mycket speciell plats i mitt hjärta. För det var där allting började. Tillsammans med Bilbo Bagger i Fylke. Det var då jag gav mig ut på mitt äventyr i Midgård. 

I december kommer den första delen av Peter Jacksons filmatisering av The Hobbit, och det är en underdrift att säga att jag ser fram emot det!

 Det känns dessutom som den ultimata hyllningen till denna fantastiska boks 75 års jubileum. 
75 år av magi, midgård, hober och en ring. 

 

Jag tror att de flesta av oss någon gång har läst Kalle Anka & Co. som barn. Själv slutade jag aldrig riktigt med det... 

Idag är jag alltså nitton år, men läser fortfarande Kalle Anka. År efter år efter år av Kalle läsande har gjort att jag utvecklat, och "förfinat" min smak av serier om man så vill. Det händer fortfarande att jag läser serietidningen, men inte lika ivrigt som förr, utan jag riktar in mig på enstaka serier av tecknare jag vet att jag gillar. Oftast är det Carl Barks, och min stora favorit Don Rosa. 

Jag brukade aldrig tänka så mycket på vem som egentligen tecknade, utan identifierade serierna genom varje tecknares säregna stil. Som barn var alltid dessa två tecknare mina favoriter, då de skrev "de bästa äventyren". Ofta långa följetänger som sträckte sig över flera serietidningar. För några år fick jag ett ryck och samlade ihop alla tidningar vi hade liggandes på vinden som innehöll äventyr ritade av "den bäste" tecknaren, som jag brukade kalla Don Rosa som barn, innan jag visste vad han faktiskt hette. En ny värld öppnade sig för mig. 

Nu när jag var äldre visade sig Don Rosas serier vara till och medbättre än vad jag tyckt som barn. Don Rosa skiljer sig från alla andra Kalle tecknare. Detaljrikedomen i hans serier är enorm, och det utspelar sig ofta små miniberättelser i bakgrunden av den "riktiga" berättelsen. Det finns mängder av skämt, referenser och ironiska hänvisningar mot Disney jag aldrig förstod som barn. Hans serier är dessutom en fantastisk blandning av riktiga fakta, historia, kultur och vetenskap inblandat i det påhittade Kalla Anka universum skapat av Disney och Carl Barks. 

Kanske är det så att man behöver ha växt upp med Kalle Anke, eller ha en kärlek för serietidningar om man ska ge sig i kast med Don Rosas samlade verk. Förmodligen är det så, men jag kan ändå inte annat än att varmt rekommendera allt tecknat av Don Rosa. Det må så vara att jag tycker det är en aning skämmigt att erkänna att jag är en nittonårig tjej som fortfarande läser Kalle Anka & Co. men jag tar ingen skam i att vara en nitton år gammal tjej som samlar på Don Rosas samlade verk. Don Rosa är mer än bara en Kalle tidning som så småningom läggs på vinden och glöms bort. Han är litteratur, konst, humor och massa hjärta samlad i ett. Vad mer kan man begära?

 

 

En av mina senast utlästa böcker är Soulless av Gail Carriger. Soulless är den fösta boken av fem i serien The Parasol Protectorate. 

Boken utspelar sig i det viktorianska England och handlar om den frispråkiga ungmön Alexia Tarabotti. I detta England där vanliga människor lever i någorlunda samspel med varulvar och vampyrer, är Fröken Tarabotti något av en raritet. Hon är själlös. Bokstavligt talat. Hennes själlöshet ger henne vissa fördelaktiga förmågor när det gäller hantering av de övernaturliga invånarna i London, vilket gör att när vampyrer börjar försvinna spårlöst, riktas misstankarna mot Alexia. Kan hon ta reda på vad som egentligen ligger bakom försvinnandena, innan det är för sent? 

Det här är vad jag kallar en "fluffbok". Det är lätt, rolig läsning man snabbt kommer in i och snabbt läser ut. Men utan något särskilt mycket djupare innehåll. Hur som helst tyckte jag att det var en rolig, fräck och uppfriskande grovkornig berättelse. Alexia är självsäker och uppkäftig, hon tar plats och säger vad hon tänker, vilket är ett väldigt trevligt avbrott mot de kvinnliga huvudkaraktärer man annars oftast ser i liknande genrer. Ja, det måste medges att boken, liksom så många andra, spinner vidare på Twilights framgångsaga med övernaturliga romanser, men liksom huvudkaraktären görs det oväntat fräscht och roligt. Roligt är trots allt huvudingrediensen i den här boken. Den tar inte sig själv på så stort allvar, utan bjuder på sig själv och hela genren. 

Överlag skulle jag absolut säga att jag gillade boken om man tar den för vad den är: fluffläsning. Jag skrattade flera gånger högt och plöjde igenom den i hög fart. Jag uppskattade hur framåt och "oblyg" hela boken var, inget vacklande hit och dit, vilket mitt aningen läströtta huvud älskade. 

Trots alla dessa positiva lovord så ska det erkännas att det inte är fantastisk litteratur, och att det dessutom förmodligen håller bäst i kort format. Efter att ha avslutat första boken, känner jag inget sug överhuvudtaget att läsa någon av de andra böckerna i serien. Jag är gott och väl belåten med Soulless, och jag tror att det som finns att säga om fröken Tarabotti mer eller mindre i den boken blivit sagt.