bokslott.blogg.se

Utläst: Tidsresenärens Hustru

Kategori: Recensioner

 
Titel: Tidsresenärens Hustru
Författare: Audrey Niffenegger
Utgivningsår: 2003
Förlag: Bra Böcker 
ISBN: 91-7002-117-1
 
Jag läste den här boken för att kunna checka av en punkt på kaosutmaningen, men det var inte första gången jag läste den, utan snarare den fjärde. Eller kanske femte? Jag har tappat räkningen vid det här laget. 
Kort sagt, det här är en av mina favoritböcker någonsin. Så det finns en risk att den här recensionen mest kommer likna propaganda för boken. Ni har blivit varnade. 
 
De möts för första gången när Clare är 6 år och Henry är 36 och gifter sig när Clare är 22 år och Henry 30. Det låter otroligt, men är sant. Henry lider nämligen av en genetisk åkomma som får honom att ofrivilligt resa i tiden. Plötsligt ställer hans genetiska klocka om sig och han kastas framåt eller bakåt i tiden. Och Clare kan inget annat än att vänta på hans återkomst.
Henrys tidsresor är en hemlighet som svetsar samman de älskande trots alla smärtsamma avsked. Kampen mot Henrys sjukdom blir en kamp för att hålla fast tiden, livet självt. Tidsresenärens hustru formar sig till en berättelse om ögonblickets skönhet såväl som dess skörhet. Det är en historia om separation och saknad, men också om en närvaro så stark att den spränger alla gränser.
 
Jag älskar hur inledningen är så vag. Samtidigt som man får en bild av vad boken kommer handla om, säger den inget alls. Jag älskar glappet mellan Henry och Clare i början, då hon har känt honom hela sitt liv, och han aldrig träffat henne förut. Hur Henry förmodligen känner sig lika förvirrad som läsaren i Clares berättelser om hennes uppväxt med honom, en del av Henrys liv som han ännu inte hunnit leva. Jag älskar hur glappen sedan långsamt fylls i  med hjälp av tidsresor och hur de måste lära känna varandra "igen". Jag älskar Niffeneggers språk och stämning. Hur hon får Clare och Henry att kännas så verkliga, med både sympatiska och osympatiska sidor. Jag älskar hur hon får med allt det vardagliga i deras annars så ovardagliga relation. Jag älskar hur hon hanterar något så egendomligt som tidresor med torr saklighet och konstaterande fakta. 
 
Självklart har boken sina brister också, även om jag får lov att medge att jag vid det här laget börjar bli blind för dem. Dels är det ganska mycket name-dropping genom bokens gång, vilket jag kan tänka mig vara distraherande. Sedan minns jag att första gången jag läste boken störde jag mig på hur delar av historien kändes lite för bekväma, till exempel hur Clare och Henry gör sig ekonomiskt oberoende genom ett trollslag. 
Numera  har jag förläst mig till den grad att jag knappt ser det här längre, och gör jag det tänker jag bara att, tja, varför skulle de inte lösa det med ett trollslag? Eller, varför skulle de inte redogöra en lång lista av deras favoritband? 
 
Trots allt älskar jag den här boken. Den går verkligen in under skinnet på mig, och jag känner verkligen med den. Jag försvinner in helt och hållet i boken, och lever Henry och Clares liv, och känner vad de känner. 
När det väl kommer till kritan tycker jag att det här är en av de största kärlekshistorier jag någonsin läst, just för att deras historia är så vanlig, simpel och relaterbar, samtidigt som den är så ytterst egendomlig och udda.
För mig är Clare och Henry ett mer ikoniskt kärlekspar än Romeo och Julia, eller Jane Eyre och Mr. Rochester. 
 

Utläst: The Raven Boys

Kategori: Recensioner

 
Titel: The Raven Boys 
Författare: Maggie Stiefvater
Utgivningsår: 2012
Förlag: Scholastic Inc
ISBN: 978-1407-13461-1
 
Fyra pojkar på en prestigefylld internatskola har bildat ett hemligt sällskap i syfte att finna en historisk, mytomspunnen kungagrav. En flicka med övernaturliga förmågor har nyligen mött en av pojkarna - fast som död. Snart kommer deras vägar att korsas igen, med förödande konsekvenser.
Blue är sexton år och dotter till en spåkvinna. Hennes egna synska förmågor är begränsade, men för inte så länge sedan förutsåg hon en ung mans färd mot dödsriket. Dessutom bär hon på vetskapen om ett annat förebud: om hon någonsin kysser sin sanna kärlek så kommer han att dö. Så möts Blue och Gansey, och hon förstår vem han är.
Ungdomarna slår följe i en tyst övertygelse om att de på något sätt behöver hjälpa varandra i jakten på kungagraven. 
 
Jag gillar Maggie Stiefvater. Hon är helt klart en av mina favoritförfattare inom YA genren. Det bestämde jag mig för redan efter att ha läst Frost, och känner mig ännu säkrare på efter att ha läst The Raven Boys. 
 
Den här boken var något helt annat än vad jag väntat mig (jag erkänner att när jag läste taglinen på omslaget, if you kiss your true love, he will die, så himlade jag kanske lite med ögonen). Istället för det kärleksdrama jag väntat mig, så fick jag snarare något av jakten på den heliga Graal i en ny tappning. Vilket jag älskade. Dels har jag alltid varit fascinerad av Legenden om Kung Arthur och de andra sovande kungarna, så bara det var ju lite som julafton för mig. Det åsido gillade jag även resten boken väldigt mycket. Bland annat gillar jag, liksom i Frost, Stiefvaters karaktärer. De känns för mig verkliga och trovärdiga med olika sidor och personlighetsdrag, och man får vara med och lära känna dem allteftersom genom bokens gång.
 
Jag gillade även hur trots att kärlekshistorien är en väldigt viktig del av historien, eller kanske snarare kommer att bli, så fick det oväntat lite utrymme.  Vilket jag faktiskt tyckte var ganska uppfriskande för en YA bok. Det gavs istället små hintar och fingervisningar om romantiken, men inte mycket mer, vilket jag tyckte var både snyggt och lite originelltt gjort!
 
För att sammanfatta fastnade jag verkligen för den här boken, jag tyckte den var både rolig, spännande och hade sina oväntade vändningar! Maggie Stiefvater fortsätter att vara bland mina favoriter inom genren, och jag väntar med spänning på fortsättningen
 

Utläst: Jellicoe Road

Kategori: Recensioner

 
Titel: Jellicoe Road
Författare: Melina Marchetta
Utgivningsår: 2006
Förlag: X Publishing
ISBN: 978-91-85763-25-2
 
Som barn överges Taylor på 7-Eleven av sin mamma. Sex år senare börjar det förflutna komma ikapp henne då ännu en person i Taylors närhet försvinner, och en annan återvänder. Samtidigt pågår gängkriget på Jellicoe internatskola för fullt och ett manuskript visar sig innehålla nyckeln till Taylors förflutna. Vilka var barnen som var med om det fruktansvärda för 22 år sedan? Är deras öden sammanflätade med Taylors?
 
Jag har hört Jellicoe Roads lovsång gång på gång senaste året. Alla älskar den, alla gråter till den, och alla skrattar till den. 
 
Jag läste de första åttio sidorna relativt ointresserad, medveten om att jag borde vara intresserad. Egentligen gillade jag ju boken, det var jag på det klara med, jag brydde mig bara inte särskilt mycket om den. 
Jag gillade verkligen mysteriet med bilkraschen och hur vag den delen av historien var, och hur man i början inte kunde koppla den historien till Taylors. Jag gillade Taylor, och jag gillade hennes bakgrunds historia. Jag gillade idén med territoriekriget, och hennes historia med Jonah Griggs. Jag gillade faktiskt det mesta. Ändå förblev jag bara måttligt intresserad. Jag läste ett par sidor då och då. Glömde bort boken helt i någon vecka, och läste sedan ett par sidor till.  Det tog drygt åttio sidor innan boken verkligen lyckades fånga mitt intresse, men då gjorde den det åtminstone ordentligt. Då lade jag knappt ifrån mig den fören den var utläst. 
 
Ändå känner jag mig kluven. Jag gillade verkligen boken när jag väl kom in i den, men den tog helt enkelt lite för lång tid att komma in i. Dessutom upplevde jag aldrig de där riktiga känslostormarna alla pratar om.Boken var defenitivt hjärtskärande på flera punkter, men jag själv kände det aldrig riktigt. Precis som det inte fanns någon specifik punkt i boken som väckte mitt intresse, kan jag inte komma på någon specifik punkt som håller mig från att verkligen känna för boken. Intresset växte fram långsamt, på ett sätt jag nu i efterhand nästan uppskattar att det gjorde, men tyvärr nådde den ändå aldrig riktigt fram för mig. 
 
Jag tror det delvis beror på att jag kan ha påbörjat boken med alldels för höga förväntningar, och jämför mina egna reaktioner med andras men jag vet inte om det kan förklara hela mitt ointresse. Jag är säker på att jag kommer gilla boken mer när jag läser om den (för det kommer jag göra), och jag kan tänka mig att jag kommer tycka något helt annat om den då, men tills dess, står mitt betyg fast och jag får fortsätta undra var det brast för mig. 

Utläst: Tree of Codes

Kategori: Recensioner

 
 
Titel: Tree of Codes
Författare: Jonathan Safran Foer
Utgivningsår: 2010
Förlag: Visual Editions
ISBN: 978-0-9565692-1-9
 
För ett tag sedan läste jag ut boken som är full av hål, mer känd som Tree of Codes av Jonathan Safran Foer
 
Det som gör boken fantastisk är designen på den. Allt från omslagset, till självklart sidorna som skapar historien. Bara det är ett mästerverk i sig, och jag kommer för alltid älska den villkorslöst bara av dessa anledningar. 
Bortser man från det, så måste jag tyvärr erkänna att boken har sina brister. 
 
Boken består i grunden av boken The Streets of Crocodiles av Bruno Schulz, som Jonathan Safran Foer sedan plockat sönder, ord för ord, och satt ihop till en ny berättelse, eller dikt. 
 
Att läsa boken är inte helt lätt Dels är det pilligt att hålla boken utan att råka riva sönder de väldigt ömtåliga sidorna, dels tar det ett tag innan man kommer in i systemet att läsa från flera sidor samtidigt. Boken är skriven mer som lång prosadikt, vilket både har sina för och nackdelar. Under perioder flyter inte konceptet så bra som man kunnat önska, då det kan bli både hackigt i själva fysiska läsningen då sidorna inte riktigt klickar med varandra, men även själva berättelsen haltar och ord känns konstigt inklämda här och där, som att för bli av med dem, vilket gör läsningen ganska hackig och trög. 
 
Men när det väl funkar, så funkar det. När sidorna enkelt flyter ihop till en, samtidigt som berättelsen klaffar, då är det så bra. När man kommer till dessa små stycken då alltid klickar och faller på plats är det rätt trollbindande, och gör att jag är nästan villig att förlåta de stycken som inte klarar av samma konststycke. 
 
Ändå kan jag inte låta bli att känna att Jonathan Safran Foer kan ha gapat över lite väl mycket som valde att bygga den här boken på ord av en annan. Jag tror nästan att boken hade blivit bättre om den fått byggas upp från grunden och på så sätt skräddarsys helt efter den design han ville skapa. 
 
Trots alla om och men med den här boken tycker jag att bara själva idén är så fantastisk att jag inte kan hålla mig från den extra halvstjärnan. 

Utläst: The Virgin Suicides

Kategori: Recensioner

 
Jag älskade den här boken. Jag älskade språket, stämningen, berättelsen, det mesta helt enkelt.  Ändå sitter jag nu här och har ingen aning om hur jag ska kunna få ihop en recension om boken. Jag vet inte varför. Trots att jag älskade den, kommer jag på mig själv med att ha svårt att riktigt få ett grepp om den. Ett försök tänkte jag göra i alla fall. 
 
I grova drag handlar boken om de fem systrarna Lisbon som alla tar livet av sig, och vilka märken de lämnar på sin omvärld, både i livet och efter sin död. I boken har det gått tjugo år sedan självmorden, och flickornas historia återberättas nu av pojkarna som iakttog deras varje steg medan de ännu var i livet, vilket gör att man aldrig får en faktisk inblick i systrarnas liv, utan bara blir åskådare till en annan åskådares version av vad som hände, och det är bland annat det jag tycker gör den så intressant. Det är på sätt och vis inte systrarna Lisbons berättelse man får läsa, utan berättelsen om pojkarna som älskade, och suktade efter dem. 
 
Berättaren är en av pojkarna på gatan Lisbon systrarna bodde på under deras uppväxt, och han berättar om deras kärlek, beundran och besatthet gentemot flickorna. Besatthet balanserar ofta på gränsen till att vara pervers, och vippar ibland helt över kanten. Det är med sjuklig fixering de desperat försöker förstå systrarna, och ibland tror sig göra det, bara för att egentligen misslyckas totalt. 
 
Boken är oerhört vackert skriven, och stämingen är ofta lågmäld och långsam så att man verkligen får tid att sjunka in i berättelsen. Detta bryts dock med partier som är plötsligt hårda, obekväma och svåra att läsa. Nästan så jag önskade att det var en film, och jag kunde kisa mig igenom dessa delar.
 Allt detta skapar en väldigt mystisk känsla runt boken, lite samma mystik jag tänker mig att pojkarna såg på flickorna Lisbon med. Och det är just det jag faller för. 
 
 

Utläst: Every Day - David Levithan

Kategori: Recensioner

 
 
A vaknar i en ny kropp varje morgon. Den är aldrig hans egen, utan någon annans har får ha till låns för en dag.  A lever varje dag efter enkla regler, in en lånad kropp, i ett lånat liv.
Passa in, lägg dig inte i, och fäst dig inte vid något eller någon. För imorgon kommer allt vara borta. 
Så lever A sitt liv ändå tills en dag då han vaknar i kroppen tillhörande en pojke vid namn Justin, och träffar Justins flickvän, Rihannon. Hon skakar om As tillvaro totalt, och från den dagen gäller inga regler längre. 
 
Jag har splittrade känslor om den här boken.
Jag vill så gärna älska den. Jag vill så gärna lovorda den. Jag tycker att den är så intressant på många sätt.
Men den klickade aldrig för mig helt. 
 
Själva idén till berättelsen tilltalar mig verkligen, och på många sätt tyckte jag absolut att det var en väldigt bra bok, men den grep ändå aldrig tag i mig.
 Jag tyckte att det var väldigt intressant att se hur så många människors liv beskrevs från insidan, av en utomstående. Att få följa hur A anpassar sig efter sin kropp, och även se omgivningens förväntningar på kroppen han bär. As saknad efter stabilitet, rutiner och igenkänning kunde ibland vara hjärtslitande, och väckte då och då mitt engagemang för boken. Likväl tyckte jag det var intressant hur Rihannon fick försöka, och ibland misslyckas, med att helt och hållet bli kär i en personlighet, och totalt bortse från det yttre, och uppleva As besvikelse de gånger hon inte kunde göra det.
 
Den del av boken jag aldrig riktigt klickade med var själva kärleks historien mellan A och Rihannon. Jag drogs helt enkelt aldrig med i den, eller kände för den särskilt mycket, utan väntade bara på att det skulle bli en ny morgon, och få introduceras för en ny kropp och ett nytt liv. 
 
På det hela taget tyckte jag absolut boken var intressant, och den skapar många intressant frågor under läsningen, men jag fick ändå aldrig någon aha-känsla och fäste mig aldrig riktigt vid karaktärerna, vilket resulterade i en ganska tom och likgiltig känsla när jag slog ihop boken.
Så även fast jag vill älska boken, kan jag inte uppbåda mig till att mer än gilla den.  
 

Utläst: The Fault In Our Stars

Kategori: Recensioner

 
Som jag tidigare nämnt har det varit lite si och så med lästlusten på senaste tiden, så jag tänkte att jag skulle sparka igång den igen med att läsa om The Fault In Our Stars av John Green. Det var ett bra beslut känner jag.
 
Det var andra gången jag läste den, och jag läste ut den för bara några timmar sen, så jag har fortfarande inte riktigt lyckats sätta ihop mig igen. För det är vad den här boken gör med mig. Den krossar mig fullständigt. Den slår omkull mig, krossar mig och lämnar mig till att plocka ihop bitarna av mig själv.  
 
Hazel Grace Lancaster är 16 år och döende i lungcancer. Hon lever ett liv ganska olikt de flesta tonåringar, hennes vardag består av att konstant vara ihopkopplad med en syrebehållare, sjukhusbesök, cellgifter och stödgrupp för cancer sjuka. Det är också på den stödgruppen den oerhört charmiga, snygga och enbenta Agustus Waters gör sin entré. Agustus som tidigare varit sjuk med nu är friskförklarad visar sig, till Hazels förvåning, vara i allra högsta grad intresserad av henne. Tillsammans tänjer de på gränserna om sjukdom och hälsa, liv, död och kärlek. 
 
The Fault In Our Stars är utan tvekan John Greens bästa verk hittills. Språket är lätt, flödande och bekvämt att läsa. Humorn är trots de svåra och allvarliga ämnena ständigt närvarande. Karaktärerna är fantastiska och multi-dimensionerande, och man dras genast med dem i berättelsen. Samtidigt som boken känns vara brutalt ärlig och hård i en cancersjuk tonårings tankar är den även fylld liv och hopp. Den tar upp frågor om liv, död, sjukdom, hälsa och spåren vi lämnar efter oss i världen och i andra personer.
 
När jag läste boken första gången, för ganska exakt ett år sedan, kunde jag inte sluta tänka på den när den var utläst. Den satt kvar i huvudet på mig och släppte inte taget. Det för mig är ett tecken på en bra bok. De böcker som verkligen fastnar och får en att tänka själv. Fortsätta tankegången långt utöver bokens slut. Jag tvekar inte på att den kommer fastna på nytt nu.
 
Det enda jag egentligen kan komma på att klaga på är att, trots Green är en fenomenal författare, kan jag tycka att han ibland lägger lite för stora ord i munnen på sina ändå så pass unga karaktärer. Ska vi vara ärliga använder de flesta sexton-sjuttonåringar inte ett vokabulär av den grad Hazel och Agustus gör. Ändå ser jag det inte egentligen som en nackdel, då jag tycker att det är just det som på många sätt är så helcharmigt och intressant med karaktärerna. 
 
För mig är det utan tvekan den bästa YA-bok ja någonsin läst, men egentligen tycker jag att det är synd  att märka den som YA.  Absolut är den fantastisk för unga vuxna, men även för vuxna och gamla!
Det är helt enkelt en genuint bra bok för alla
 

Utläst: Ringens Brödraskap

Kategori: Recensioner

 
 
OBS! Det här inte är en recension av själva boken (det tar jag vid ett annat tillfälle), utan snarare en recension av nyöversättningen! 
 
Jag var knappt tio första gången jag läste triologin. Eller ja, lyssnade på ljudböckerna av dem i alla fall. Det var över hösten/vintern, och jag kommer ihåg att jag påbörjade Konungens Återkomst precis lagom till jul det året. Av en ren slump såklart, men det blev tradition. Varje år sedan dess har jag antingen läst eller lyssnat på alla Sagan om Ringen böckerna runt jul. Det har blivit en viktigare jultraditon för mig än Kalle Anka på julafton. Jag och min pappa har till på köpet varje år, i sju år, tittat på de förlängda versionerna av filmerna till jul. Det är kanske en lite småknäpp tradition, men jag älskar det, och tröttnar aldrig. Sagan om Ringen har en väldigt speciell plats i mitt hjärta, kanske till och med framför Harry Potter. 
 
Hursomhelst har jag alltid läst/lyssnat på den gamla översättningen av Åke Ohlmark, men i år bestämde jag mig för att ge nyöversättningarna en chans. Det började inte så bra. Redan på första sidan höll jag på att slå ihop boken, och byta tillbaka till den gamla. Varför? För att Bilbo Baggins hade nu blivit översatt till Bilbo Secker. I den gamla utgåvan hette han Bilbo Bagger, och jag hade hållit tummarna för att de helt enkelt skulle behållit engelskans Baggins även på svenska. Men icke.
 Jag inser visserligen att om man plockar isär Baggins hittar man ordet säck(Bag) i det, men aldrig i mitt liv hade jag tidigare kopplat ihop namnet Baggis med säckar? Att Baggershus nu blivit översatt till Säcks Ände gör mig mindre (jag gillar det faktiskt), då övergången där känns mindre och mer logisk, men just att Baggins blev Secker har jag svårt att acceptera. 
 
Därefter gick det utför ett tag, och jag gnisslade tänder varje gång jag läste namnet Secker. Det tog emellertid inte lång tid innan jag började jag falla mer och mer för den nya översättningen. Bland annat är jag överlycklig över att första boken nu äntligen heter Ringens Brödraskap, att hober blivit hobbitar, och att mörkmården blivit mörkveden! Endel nya versioner av namn och orter känns varken från eller till, men om jag bortser från vanans trygghet, ska det erkännas att det mesta faktiskt blivit mycket bättre översatt!  
 
 
Förutom min irritation över Secker var det bara en sak som verkligen fick mig att se rött. Ringen refereras nu till som "min dyrgrip" istället för det klassiska "min älskade". Inte bara flyter det sämre med texten, och låter krystat, utan jag tycker att innebörden av ringen går förlorad. Dyrgrip kan man använda för en högt aktad släktklenod eller arvegods, vilket kanske kan tänkas lämpligt för en guldring. Men har man överhuvudtaget läst böckerna, tycker jag inte man kan ens kan argumentera för att det skulle vara en lämpligare benämning för Ringen. Ringen är ju inte bara ett kallt, dött föremål. Den har en egen vilja, och påverkar sitt eget öde. Den är förrädisk och snärjer sina bärare. Förvrider dem till att älska ringen mer än allt annat. Mer än vänner, familj, eller ens det egna livet. Ringen blir deras allt. Deras älskade. Dyrgrip räcker inte ens för att börja innefatta ringens verkliga innebörd. 
 
Så lång historia kort, jag tycker nyöversättningen är helt suverän på nästan alla punkter. Det flyter på lätt och fint, och håller sig på flera sätt närmare originalet än den gamla översättningen, och det är egentligen bara de två punkter jag nämnt ovan som håller mig från att ge fem strålande stjärnor i betyg. 
 
För det första kommer det ta lång tid innan jag kan accepter Secker (översättningingen känns bara för långsökt för mig, tyvärr). Och för det andra kommer jag aldrig förlåta ändringen från älskade till dyrgrip. Den punkten kommer jag aldrig vackla på, och det är det den här övesättningen faller på.
 

Utläst: How To Be A Woman

Kategori: Recensioner

 


How To Be A Woman 
av Catlin Moran.

Jag gillade den faktiskt. Och den första tanke jag hade när jag läste den var: Äntligen!

Äntligen är det någon som tacklar feminism på ett roligt, lättsamt och framför allt lättillgängligt sätt! 

Vi har visserligen turen att leva i Sverige, ett av världens mest jämställda länder, och även England, som är Morans hemland, är betydligt mer jämställt än många andra länder i världen. Ändå kvarstår en mängd orättvisor, små som stora, som skyfflas under mattan ch glöms bort. "För det är ju ändå så pass jämställt nu, att varför ska man fortsätta bråka?" Moran tar här upp främst de små vardagliga sakerna vi knappt tänker på att vi gör eller blir utsatta för, men även de större och mer uppenbara, oftare mer diskuterade ämnena. 
 Hon har en ny, fräsch inriktning, med tyngdpunkterna på rolig och lättrelaterad. Vilket jag tycker är underbart. Feminism har som term fått en ganska negativ klang på senare år, och därför tycker jag att något sånt här är viktigt. Hon öppnar upp och förklarar vad ordet egentligen innebär, och varför det är viktigt, på ett sätt som inte är högtravande, långtråkigt eller svårt. Att läsa How To Be A Woman känns snarare som att ha ett förtroligt samtal med sin roliga, lite skruvade och kvicktänkta bästa vän. 

Jag håller inte med om allt hon skriver, och det är sant att ibland kolliderar de saker hon vill få fram och går emot varandra. Hon är burdus, och ibland lite tanklös i hur hon skriver och vilka fraser hon använder, och kommer garanterat trampa på en del tår, men överlag tycker jag absolut det är en bok som är värd att läsa, och en bok som behövds i diskussionen om feminism.

Den är rolig och lättläst, och även om man inte håller med om ens hälften av det Moran lägger fram här, så tror jag att den kan nå fram till de flesta. Efter att ha avslutat boken så kommer man definitivt ha en del att tänka och  fundera på. Man börjar helt enkelt skapa en egen bild, och åsikter om feminism, vilket är egentligen är främsta och viktigaste anledningen till varför jag gillade boken och tycker att den borde läsas. 

 

Utläst: The Night Circus

Kategori: Recensioner

 
Le Cirque des Rêves dyker upp utan förvarning. En morgon finns den bara där, där den inte gjorde dagen innan. Den öppnar vid skymning, och stänger vid gryning, och under nattens timmar kommer den visa dig en spektakulär uppvisning i svart och vitt, helt olikt något du någonsin sett tidigare. Men den gömmer även djupare hemligheter som inte kan ses. Ett spel som spelas mellan två motståndare som bara kan ha en utgång, och en kärlekssaga som inte kan sluta lyckligt. 
 
Den senast avslutade boken för min del är The Night Circus av Erin Morgenstern, som jag minst sagt gillade. 
Min första tanke var att den här boken påminner mig väldigt mycket om en av mina favoritböcker, Jonathan Strange & Mr. Norell av Susanna Clarke. De är lika på många sätt, både i själva berättelsen och i sättet de berättas på. Ändå är de inte närmelsevis tillräckligt lika varandra för att The Night Circus ska kännas som en upprepning eller efterapning. The Night Circus har en alldeles egen stämning och magi, och det är med stor förtjusning jag ramlar in i den. 
 
Berättelsen hoppar mycket fram och tillbaka i tiden, och byter i samband med det ofta ur vems perspektiv historien berättas. Till en början gjorde det att jag hade lite svårt att hålla reda på hur allt låg till och vart i tiden man befann sig, men jag kom snabbt in i det. Faktiskt så tyckte jag att det var väldigt snyggt gjort, och höjde spänningen och intresset genom att det både klarade ut frågetecken och skapade nya, samtidigt som jag fortsatte vända sida efter sida för att se hur alla perspektiv och tider tillslut skulle bindas ihop. 
 
Kort sagt gillade jag verkligen boken, var det verkligen min typ av bok, och jag gillade den mycket. Den var finstämd, spännande och magisk. 
 

Utläst: the five people you meet in heaven

Kategori: Recensioner

 
 
På sin 83:e födelsedag omkommer tivolimekanikern Eddie i en olycka när en karusell på tivolit där han arbetar går sönder. I ett försök att rädda livet på en flicka kastar sig Eddie i vägen mellan henne, och en fallande karusellvagn, och går sin egen död till mötes. När han sedan vaknar upp i himlen inser han snart att livet efter döden inte är vad han väntat sig. Himlen visar sig vara den plats där man tillslut får sitt liv på jorden förklarat för sig. Fem personer som haft avgörnade inverkan på ditt liv, vare sig du vetat om det eller inte, förklarar för dig varför ditt liv blev som det blev, och varför det behövde bli så. 
 
Jag hade ingen uppfattning alls om boken när jag började läsa, men fastnade i den på mindre än en sida. Jag vet inte riktigt vad det var som grep tag i mig så snabbt, men fastnade det gjorde jag. Hela boken är skriven i en långsam, finstämd ton, som påminner mig lite om stämningen jag upplever i Paulo Coelhos böcker. Inledningen utgörs av de sista få timmarna av Eddies liv, för att sedan efter hans död ta med oss från början, steg för steg genom hela hans liv. 
 
Boken ställer frågan "Varför är jag här?", och filosoferar i hur vida något liv kan vara bortslösat eller meningslöst. Eddie är övertygad om att hans liv har varit ett slöseri. Han hatar meningslöseheten han fastnade i, och det faktum att han aldrig gjorde något åt det. Ändå vill boken visa att inget liv är meningslöst. Även sånt vi kanske inte tycker har någon mening, kan ha mening för andra. Vi själva kan göra större avtryck på världen än vad vi någonsin är medvetna om, och vi ska ta vara på det.

Egentligen har vi hört det förut, men den här boken säger det igen, på ett så fint, sansat och betryggande sätt att jag inte kan motstå det. Eddie är sympatisk och genuin, med många brister och fel, men jag tog honom genast till mitt hjärta. Trots att boken tar sig framåt i sitt eget tempo, utan brådska, kändes det aldrig trögt, utan man sveps med i bokens trygghet och låter den ta sin tid. 
 
Jag gillade kort sagt verkligen boken, och kommer defenitivt läsa mer av Mitch Aldbom!

Utläst: Femtio nyanser av honom

Kategori: Böcker

 
 

Lite senare ute än de flesta, men nu har även jag gett efter för den enorma hysterin och läst Femtio Nyanser av Honom av E. L. James.U

Boken handlar om tjugoettåriga Anastasia Steele som under sitt sista år på college gör en intervju med en finanspamp för hennes skoltidning. Denne finansman är den unge, rike och fantastiskt snygge Christan Grey. Ana känner genast en stark dragning mot Christian, och det blir snart uppenbart att även han dras till henne. De två inleder därmed ett form av förhållande, haken är bara att Christian vill ha Ana på sina egna villkor. Det vill säga som sin sexuellt undergivne, snarare än flickvän. Ska Ana acceptera dessa villkor för en enbart fysisk relation, eller ska hon begära mer? 

Först och främst kändes själva berättelsen besviket tunn och ogenomtänkt. Det kändes mest som att läsa en mängd sexnoveller som blivit löst och lite hafsigt sammanbundna för att skapa någon form av samband mellan sexscenerna. Detta vägdes inte upp av att karaktärerna i sin tur kändes platta och endimensionella, och jag hade svårt att sympatisera med, eller ens fascineras av någon. Ana kändes mest som ett stort steg bakåt för feminismen, och jag vill bara ruska om henne förklara för henne att vi lever i 2000-talet. Hon låter Christan köra över och bossa runt henne, och flera gånger får jag intrycket av att hon går med på saker hon egentligen kanske inte vill göra, utan låter Christan helt enkelt ta över henne och hela hennes liv. 

Trots Christans mörka barndom och dolda förflutna kan jag inte uppbringa något egentligt intresse för honom heller. Jag kan mest bara fokusera på vilket obehagligt rövhål jag tycker att han är, om ni ursäktar franskan. Det är inte hans sexuella preferenser som gör mig illa till mods, utan hur han är i vardaglivet. Han förföljer ju Ana, och ständigt vet var hon är och har för sig, han är uppenbarligen mycket avundsjuk, dominant, manipulativ och egensinnig. Allt detta ska förklaras av hans svåra barndom, man jag vet inte. Jag köper det inte riktigt.  

Dessutom är det en mängd småsaker som jag inte kan låta bli att fokusera på, och som verkligen förstör bokens flyt för mig, eftersom varje gång de dyker upp kan jag inte låta bli att himla med ögonen och sucka. Dessa småsaker är exempelvis hur Ana stup i ett refererar till sin inre gudinna, stönar in i Christians mun ca sjuttiosex gånger genom bokens gång, och jämt och ständigt, i tid och otid står och tuggar på läppen, varpå Christan varje gång måste hinta om hur kåt det gör honom. För att nämna några få.

MEN! Med allt det sagt, så är den faktiskt rätt rolig. Det är snabb, lätt läsning man genast kommer in i. Den kräver inte mycket av sin läsare, utan är en sån bok som är perfekt att läsa när man vill ta en paus från lite tyngre litteratur och bara läsa för ren underhållning, utan att behöva tänka så mycket på vad man läser.

 

Utläst: Beauty Queens

Kategori: Böcker

 


Ett flygplan fyllt av skönhetsdrottningar som ska delta i den stora skönhetstävlingen "Miss Teen Dream Pagant" störtar under sin flygning och kraschar på en öde ö mitt ute i ingenstans. De överlevande skönhetsdrottningarna måste nu bestämma sig vad de ska ta sig till på denna öde ö. Ska de fortsätta träna på sina dansrutiner och jobba på solbrännan tills de blir räddade, eller försöka skaffa skydd och föda? Och vad händer när ett gäng sexiga pirater dyker upp på ön? 

Det är lätt att luras till att tro att den här boken bara kommer vara en lång, småkorkad parodi på skönhetstävlingar, men eftersom jag har läst en del av Libba Bray tidigare, höll jag tummarna för att det skulle vara mer än så. 

De första sidorna verkade det visserligen som att det första intrycked var rätt, och det hela verkade mest väldigt ytligt och småkorkat, men man ska inte tvivla på Libba Brays förmåga. Boken utvecklades snart till en helskruvad komedi á la Austin Powers blandat med Flugornas Herre med en stor nypa Mean Girls. Men trots allt det så är den här boken först och främst en bok om feminism och att vara ung tjej i dagens samhälle. Den tar upp de flesta aktuella ämnen man kan komma på: att våga komma i kontakt med sin sexualitet, homosexualitet, transsexualitet, rasism, att våga stå upp för det man tror på, våga vara kvinna och våga säga nej. Och mycket, mycket mer. 

Även fast jag tycker det är fantastiskt att sådana viktiga och aktuella ämnen tas upp på ett så skojfriskt men ändå allvarsamt sätt, är problemet lite att det blir lite för mycket. Libba Bray har försökt få med vartenda aktuellt ämne om att vara kvinna idag i en enda bok, som dessutom ska följa berättelsen om hur flickorna klarar sig på ön, och det blir lite väl knökfullt. Varje överlevande skönhetsdrottning representerar var och en någon av de frågor och problem Bray tacklar under bokens gång, vilket på sätt och vis är smart, och gör allt lite lättare att hålla  ordning på, men samtidigt blir det lite väl krystat ibland.

Faktum kvarstår ändå att det är en hysterisk rolig bok, som samtidigt är brännande satirisk och fylld av oerhört aktuella budskap, och jag tycker absolut att det här är en bok alla unga tjejer (men även pojkar!) borde läsa. 

 
 

Utläst: Frankenstein

Kategori: Böcker

Jag läste en förkortad version av Frankenstein i skolan när jag var tretton, och gillade den så mycket att jag bestämde mig för att jag även skulle läsa originalversionen. Det tog drygt sex år att komma till skott, men nu är det gjort!

Victor Frankenstein är en ung vetenskapsstudent, som har blivit besatt av att vetenskapen om livskraft och vad som egentligen ger oss liv. I sina experiment skapar han en varelse av mänskliga likdelar, i hopp om att kunna gjuta liv i den. Han lyckas mot alla odds med sitt experiment, men inser då också vad för monster han har skapat. Snart börjar en bitter kamp mellan Victor och hans monster. Frågan är om Victor kan vinna mot sin egen kreation innan det är för sent, eller förlora allt han håller kärt.

Frankenstein räknas som en av de allra första skräckromaner, och har varit stilbildande för skräckgenren. I dagens 2000-tal har vi andra mått på vad som är skräck, och jag kan ju knappast påstå att jag tyckte att den här boken var läskig. Den fick aldrig håret att resa sig på armarna, och jag tittade inte heller under sängen innan jag släckte. Så skrämmande var den kanske inte, men spännande desto mer. Jag tyckte verkligen den var bra, och man blev indragen i Victor Frankensteins öde. Jag fortsatte att vända sida efter sida, eftersom boken verkligen skapade ett behov av att få veta hur det skulle gå. Detta trots att jag tekniskt sett redan visste hur det skulle gå!

Mary Shelly har skrivit boken väldigt sparsam på detaljer och beskrivningar, vilket jag tyckte var väldigt intressant. Hon beskriver t.ex. aldrig exakt hur Frankensteins monster fick liv, och inte heller beskriver hon någonsin monstrets utseende. Hon lämnar allt detta öppet för fantasin, vilket är gör att man sätter sina egna begräsningar, och kan bygga sin bild byggd på vad som skrämmer en själv mest! Det är en metod av skrivande, som för mig är ganska obekant, men som jag faktiskt tror jag gillar för den här genren. Boken är välskriven i stort, men den har några tillfällen då den drar ut i långa monologer Victor har med sig själv som kunde bli lite segdragna. Överlag var boken ändå spännande och intresseväckande, och grep tag i mig som läsare!

 

Utläst: Soulless

Kategori: Böcker

 
En av mina senast utlästa böcker är Soulless av Gail Carriger. Soulless är den fösta boken av fem i serien The Parasol Protectorate

Boken utspelar sig i det viktorianska England och handlar om den frispråkiga ungmön Alexia Tarabotti. I detta England där vanliga människor lever i någorlunda samspel med varulvar och vampyrer, är Fröken Tarabotti något av en raritet. Hon är själlös. Bokstavligt talat. Hennes själlöshet ger henne vissa fördelaktiga förmågor när det gäller hantering av de övernaturliga invånarna i London, vilket gör att när vampyrer börjar försvinna spårlöst, riktas misstankarna mot Alexia. Kan hon ta reda på vad som egentligen ligger bakom försvinnandena, innan det är för sent? 

Det här är vad jag kallar en "fluffbok". Det är lätt, rolig läsning man snabbt kommer in i och snabbt läser ut. Men utan något särskilt mycket djupare innehåll. Hur som helst tyckte jag att det var en rolig, fräck och uppfriskande grovkornig berättelse. Alexia är självsäker och uppkäftig, hon tar plats och säger vad hon tänker, vilket är ett väldigt trevligt avbrott mot de kvinnliga huvudkaraktärer man annars oftast ser i liknande genrer. Ja, det måste medges att boken, liksom så många andra, spinner vidare på Twilights framgångsaga med övernaturliga romanser, men liksom huvudkaraktären görs det oväntat fräscht och roligt. Roligt är trots allt huvudingrediensen i den här boken. Den tar inte sig själv på så stort allvar, utan bjuder på sig själv och hela genren. 

Överlag skulle jag absolut säga att jag gillade boken om man tar den för vad den är: fluffläsning. Jag skrattade flera gånger högt och plöjde igenom den i hög fart. Jag uppskattade hur framåt och "oblyg" hela boken var, inget vacklande hit och dit, vilket mitt aningen läströtta huvud älskade. 

Trots alla dessa positiva lovord så ska det erkännas att det inte är fantastisk litteratur, och att det dessutom förmodligen håller bäst i kort format. Efter att ha avslutat första boken, känner jag inget sug överhuvudtaget att läsa någon av de andra böckerna i serien. Jag är gott och väl belåten med Soulless, och jag tror att det som finns att säga om fröken Tarabotti mer eller mindre i den boken blivit sagt.