bokslott.blogg.se

Lite senare ute än de flesta, men nu har även jag gett efter för den enorma hysterin och läst Femtio Nyanser av Honom av E. L. James.U

Boken handlar om tjugoettåriga Anastasia Steele som under sitt sista år på college gör en intervju med en finanspamp för hennes skoltidning. Denne finansman är den unge, rike och fantastiskt snygge Christan Grey. Ana känner genast en stark dragning mot Christian, och det blir snart uppenbart att även han dras till henne. De två inleder därmed ett form av förhållande, haken är bara att Christian vill ha Ana på sina egna villkor. Det vill säga som sin sexuellt undergivne, snarare än flickvän. Ska Ana acceptera dessa villkor för en enbart fysisk relation, eller ska hon begära mer? 

Först och främst kändes själva berättelsen besviket tunn och ogenomtänkt. Det kändes mest som att läsa en mängd sexnoveller som blivit löst och lite hafsigt sammanbundna för att skapa någon form av samband mellan sexscenerna. Detta vägdes inte upp av att karaktärerna i sin tur kändes platta och endimensionella, och jag hade svårt att sympatisera med, eller ens fascineras av någon. Ana kändes mest som ett stort steg bakåt för feminismen, och jag vill bara ruska om henne förklara för henne att vi lever i 2000-talet. Hon låter Christan köra över och bossa runt henne, och flera gånger får jag intrycket av att hon går med på saker hon egentligen kanske inte vill göra, utan låter Christan helt enkelt ta över henne och hela hennes liv. 

Trots Christans mörka barndom och dolda förflutna kan jag inte uppbringa något egentligt intresse för honom heller. Jag kan mest bara fokusera på vilket obehagligt rövhål jag tycker att han är, om ni ursäktar franskan. Det är inte hans sexuella preferenser som gör mig illa till mods, utan hur han är i vardaglivet. Han förföljer ju Ana, och ständigt vet var hon är och har för sig, han är uppenbarligen mycket avundsjuk, dominant, manipulativ och egensinnig. Allt detta ska förklaras av hans svåra barndom, man jag vet inte. Jag köper det inte riktigt.  

Dessutom är det en mängd småsaker som jag inte kan låta bli att fokusera på, och som verkligen förstör bokens flyt för mig, eftersom varje gång de dyker upp kan jag inte låta bli att himla med ögonen och sucka. Dessa småsaker är exempelvis hur Ana stup i ett refererar till sin inre gudinna, stönar in i Christians mun ca sjuttiosex gånger genom bokens gång, och jämt och ständigt, i tid och otid står och tuggar på läppen, varpå Christan varje gång måste hinta om hur kåt det gör honom. För att nämna några få.

MEN! Med allt det sagt, så är den faktiskt rätt rolig. Det är snabb, lätt läsning man genast kommer in i. Den kräver inte mycket av sin läsare, utan är en sån bok som är perfekt att läsa när man vill ta en paus från lite tyngre litteratur och bara läsa för ren underhållning, utan att behöva tänka så mycket på vad man läser.

Det är lätt att luras till att tro att den här boken bara kommer vara en lång, småkorkad parodi på skönhetstävlingar, men eftersom jag har läst en del av Libba Bray tidigare, höll jag tummarna för att det skulle vara mer än så. 

De första sidorna verkade det visserligen som att det första intrycked var rätt, och det hela verkade mest väldigt ytligt och småkorkat, men man ska inte tvivla på Libba Brays förmåga. Boken utvecklades snart till en helskruvad komedi á la Austin Powers blandat med Flugornas Herre med en stor nypa Mean Girls. Men trots allt det så är den här boken först och främst en bok om feminism och att vara ung tjej i dagens samhälle. Den tar upp de flesta aktuella ämnen man kan komma på: att våga komma i kontakt med sin sexualitet, homosexualitet, transsexualitet, rasism, att våga stå upp för det man tror på, våga vara kvinna och våga säga nej. Och mycket, mycket mer. 

Även fast jag tycker det är fantastiskt att sådana viktiga och aktuella ämnen tas upp på ett så skojfriskt men ändå allvarsamt sätt, är problemet lite att det blir lite för mycket. Libba Bray har försökt få med vartenda aktuellt ämne om att vara kvinna idag i en enda bok, som dessutom ska följa berättelsen om hur flickorna klarar sig på ön, och det blir lite väl knökfullt. Varje överlevande skönhetsdrottning representerar var och en någon av de frågor och problem Bray tacklar under bokens gång, vilket på sätt och vis är smart, och gör allt lite lättare att hålla  ordning på, men samtidigt blir det lite väl krystat ibland.

Faktum kvarstår ändå att det är en hysterisk rolig bok, som samtidigt är brännande satirisk och fylld av oerhört aktuella budskap, och jag tycker absolut att det här är en bok alla unga tjejer (men även pojkar!) borde läsa. 

Visst har alla någon gång börjat läsa en bok som man fastnar i? Det tar emot att läsa vidare och varje ord blir en kamp. Boken blir tung att plocka upp, men oerhört lätt att lägga ifrån sig. Intresset infinner sig helt enkelt aldrig. Inte bara det, utan det lyser verkligen med sin frånvaro. Som en stor neonskylt rakt över bokens sidor blinkar det. Ointresset. 

Vad gör man då egentligen? Fortsätter man läsa, eller lägger man ifrån sig boken och låter den förbli outläst? Många av mina vänner slutar helt enkelt läsa boken de har svårt att ta sig igenom. Jag kan inte det. Jag kan bara inte. Jag har aldrig lämnat en bok outläst. Det är inte ovanligt att jag tar en paus med boken. Läser en bok eller två emellan innan jag ger mig på den boken igen. De flesta av mina kompisar tycker att jag är lite puckad som inte bara slutar läsa om jag inte är intresserad av en bok, vilket jag självklart kan förstå på sätt och vis. Men jag har mina anledningar till varför jag vägrar ge upp på böcker.  

En anledning är att jag alltid känner att jag måste veta hur boken slutar, men det är egentligen kanske den mest obetydliga anledningen till varför jag avslutar böcker. Saken är att trots att jag kan ha otroligt svårt att komma in i böcker och tycker att det är en kamp att ta mig igenom varje sida, så har det hänt flera gånger att bokens sista sidor ändrat allt. Att de har varit fantastiska, och ändrat hela min uppfattning av boken. När jag läste Parfymen - Historien om en mördare av Patrick Süskind, var det en plåga. Större delen av boken var det en kamp att hålla intresset uppe. Men under de sista femtio sidorna hände något. Jag vet inte vad, men plötsligt klickade allt. Intresset vaknade och jag greppade helt plötsligt hela historien. De sista sidorna var inte bara intressanta i sig, utan gjorde att jag uppfattade hela boken annorlunda.

Många tycker nog att det är slöseri med tid att läsa en bok som man inte kan hitta något intresse för. Jag håller inte med. Flera böcker som jag läst, som jag aldrig hittade intresset för, utan fick kämpa mig igenom från första till sista sidan, har anbsolut inte varit slöseri med tid. Saker är att trots allt, har jag fått något med mig från dem. Jag har lärt mig något, fått se saker på ett nytt sätt eller vad som helst, något har jag fått med mig. Det är väldigt sällan jag känner att en bok jag fått kämpa mig igenom har varit slöseri med tid. Värt att notera är att det är betydligt oftare jag känner att jag slösat bort min tid och inte direkt fått ut något av böcker jag plöjt igenom snabbt och knappt kunnat lägga ifrån mig...