bokslott.blogg.se

(Source:Bookshelfporn)

 

En del boktitlar fastnar i huvudet på mig. Jag går runt och säger dem om och om igen, verkligen smakar på dem. Jag vet inte varför, men jag verkligen älskar bra boktitlar. Vad jag tycker om en boktitel kan därför vara ganska avgörande för om jag kommer välja att läsa boken eller inte. På gott och ont. 

 

Hursomhelst tänkte jag dela med mig med några av mina favorittitlar!

 

Och ska jag vara ärlig är det lite så fortfarande...

 

Vacker redan till att börja med, men oemotståndlig när man läst boken.

 

Inte bara att titeln är snygg som attan, den ligger bra i munnen också. Jag vill bara säga den om och om igen. 

 

Den här titeln tycker jag är så magisk, sorglig och vemodig. Kanske min absoluta favorit!

 

Jag läste en förkortad version av Frankenstein i skolan när jag var tretton, och gillade den så mycket att jag bestämde mig för att jag även skulle läsa originalversionen. Det tog drygt sex år att komma till skott, men nu är det gjort!

Victor Frankenstein är en ung vetenskapsstudent, som har blivit besatt av att vetenskapen om livskraft och vad som egentligen ger oss liv. I sina experiment skapar han en varelse av mänskliga likdelar, i hopp om att kunna gjuta liv i den. Han lyckas mot alla odds med sitt experiment, men inser då också vad för monster han har skapat. Snart börjar en bitter kamp mellan Victor och hans monster. Frågan är om Victor kan vinna mot sin egen kreation innan det är för sent, eller förlora allt han håller kärt.

Frankenstein räknas som en av de allra första skräckromaner, och har varit stilbildande för skräckgenren. I dagens 2000-tal har vi andra mått på vad som är skräck, och jag kan ju knappast påstå att jag tyckte att den här boken var läskig. Den fick aldrig håret att resa sig på armarna, och jag tittade inte heller under sängen innan jag släckte. Så skrämmande var den kanske inte, men spännande desto mer. Jag tyckte verkligen den var bra, och man blev indragen i Victor Frankensteins öde. Jag fortsatte att vända sida efter sida, eftersom boken verkligen skapade ett behov av att få veta hur det skulle gå. Detta trots att jag tekniskt sett redan visste hur det skulle gå!

Mary Shelly har skrivit boken väldigt sparsam på detaljer och beskrivningar, vilket jag tyckte var väldigt intressant. Hon beskriver t.ex. aldrig exakt hur Frankensteins monster fick liv, och inte heller beskriver hon någonsin monstrets utseende. Hon lämnar allt detta öppet för fantasin, vilket är gör att man sätter sina egna begräsningar, och kan bygga sin bild byggd på vad som skrämmer en själv mest! Det är en metod av skrivande, som för mig är ganska obekant, men som jag faktiskt tror jag gillar för den här genren. Boken är välskriven i stort, men den har några tillfällen då den drar ut i långa monologer Victor har med sig själv som kunde bli lite segdragna. Överlag var boken ändå spännande och intresseväckande, och grep tag i mig som läsare!

 

Jag tror jag var runt nio år gammal när pappa gav mig en CD-bok och sa, "Lyssna på den här. Jag tror du kommer tycka om den." Det var Bilbo - En Hobbits Äventyr av J.R.R. Tolkien. Då hade jag ännu inte läst sagan om ringen, och hade alltså ingen aning om vad det här kunde tänkas vara, men gillade den, det gjorde jag verkligen. Jag var helt trollbunden av den värld som målades upp framför mig. Jag har alltid varit galen i böcker och läsning ända sedan barnsben, och av alla de böcker jag tidigare läst, var det här något helt nytt. Helt olikt allt jag någonsin läst tidigare.  

Idag är jag egentligen mer för själva trilogin om Härskarringen. Det storslagna episka äventyret i kampen mellan gott och ont. Det är de böckerna jag läst om, och om igen tills jag mer eller mindre kunnat dem utantill. Det är de böckerna jag lyssnat på som CD-bok varje jul sedan jag var tio. Trots detta kommer just En Hobbits Äventyr hålla en mycket speciell plats i mitt hjärta. För det var där allting började. Tillsammans med Bilbo Bagger i Fylke. Det var då jag gav mig ut på mitt äventyr i Midgård. 

I december kommer den första delen av Peter Jacksons filmatisering av The Hobbit, och det är en underdrift att säga att jag ser fram emot det!

 Det känns dessutom som den ultimata hyllningen till denna fantastiska boks 75 års jubileum. 
75 år av magi, midgård, hober och en ring. 

 

Jag tror att de flesta av oss någon gång har läst Kalle Anka & Co. som barn. Själv slutade jag aldrig riktigt med det... 

Idag är jag alltså nitton år, men läser fortfarande Kalle Anka. År efter år efter år av Kalle läsande har gjort att jag utvecklat, och "förfinat" min smak av serier om man så vill. Det händer fortfarande att jag läser serietidningen, men inte lika ivrigt som förr, utan jag riktar in mig på enstaka serier av tecknare jag vet att jag gillar. Oftast är det Carl Barks, och min stora favorit Don Rosa. 

Jag brukade aldrig tänka så mycket på vem som egentligen tecknade, utan identifierade serierna genom varje tecknares säregna stil. Som barn var alltid dessa två tecknare mina favoriter, då de skrev "de bästa äventyren". Ofta långa följetänger som sträckte sig över flera serietidningar. För några år fick jag ett ryck och samlade ihop alla tidningar vi hade liggandes på vinden som innehöll äventyr ritade av "den bäste" tecknaren, som jag brukade kalla Don Rosa som barn, innan jag visste vad han faktiskt hette. En ny värld öppnade sig för mig. 

Nu när jag var äldre visade sig Don Rosas serier vara till och medbättre än vad jag tyckt som barn. Don Rosa skiljer sig från alla andra Kalle tecknare. Detaljrikedomen i hans serier är enorm, och det utspelar sig ofta små miniberättelser i bakgrunden av den "riktiga" berättelsen. Det finns mängder av skämt, referenser och ironiska hänvisningar mot Disney jag aldrig förstod som barn. Hans serier är dessutom en fantastisk blandning av riktiga fakta, historia, kultur och vetenskap inblandat i det påhittade Kalla Anka universum skapat av Disney och Carl Barks. 

Kanske är det så att man behöver ha växt upp med Kalle Anke, eller ha en kärlek för serietidningar om man ska ge sig i kast med Don Rosas samlade verk. Förmodligen är det så, men jag kan ändå inte annat än att varmt rekommendera allt tecknat av Don Rosa. Det må så vara att jag tycker det är en aning skämmigt att erkänna att jag är en nittonårig tjej som fortfarande läser Kalle Anka & Co. men jag tar ingen skam i att vara en nitton år gammal tjej som samlar på Don Rosas samlade verk. Don Rosa är mer än bara en Kalle tidning som så småningom läggs på vinden och glöms bort. Han är litteratur, konst, humor och massa hjärta samlad i ett. Vad mer kan man begära?

 

 

En av mina senast utlästa böcker är Soulless av Gail Carriger. Soulless är den fösta boken av fem i serien The Parasol Protectorate. 

Boken utspelar sig i det viktorianska England och handlar om den frispråkiga ungmön Alexia Tarabotti. I detta England där vanliga människor lever i någorlunda samspel med varulvar och vampyrer, är Fröken Tarabotti något av en raritet. Hon är själlös. Bokstavligt talat. Hennes själlöshet ger henne vissa fördelaktiga förmågor när det gäller hantering av de övernaturliga invånarna i London, vilket gör att när vampyrer börjar försvinna spårlöst, riktas misstankarna mot Alexia. Kan hon ta reda på vad som egentligen ligger bakom försvinnandena, innan det är för sent? 

Det här är vad jag kallar en "fluffbok". Det är lätt, rolig läsning man snabbt kommer in i och snabbt läser ut. Men utan något särskilt mycket djupare innehåll. Hur som helst tyckte jag att det var en rolig, fräck och uppfriskande grovkornig berättelse. Alexia är självsäker och uppkäftig, hon tar plats och säger vad hon tänker, vilket är ett väldigt trevligt avbrott mot de kvinnliga huvudkaraktärer man annars oftast ser i liknande genrer. Ja, det måste medges att boken, liksom så många andra, spinner vidare på Twilights framgångsaga med övernaturliga romanser, men liksom huvudkaraktären görs det oväntat fräscht och roligt. Roligt är trots allt huvudingrediensen i den här boken. Den tar inte sig själv på så stort allvar, utan bjuder på sig själv och hela genren. 

Överlag skulle jag absolut säga att jag gillade boken om man tar den för vad den är: fluffläsning. Jag skrattade flera gånger högt och plöjde igenom den i hög fart. Jag uppskattade hur framåt och "oblyg" hela boken var, inget vacklande hit och dit, vilket mitt aningen läströtta huvud älskade. 

Trots alla dessa positiva lovord så ska det erkännas att det inte är fantastisk litteratur, och att det dessutom förmodligen håller bäst i kort format. Efter att ha avslutat första boken, känner jag inget sug överhuvudtaget att läsa någon av de andra böckerna i serien. Jag är gott och väl belåten med Soulless, och jag tror att det som finns att säga om fröken Tarabotti mer eller mindre i den boken blivit sagt. 

 

 

 

Man brukar ju säga att hunden är människans bästa vän. Tja, pocketböcker har också en bästa vän.  Pocketfodralet. 

De allra flesta håller nog med om att pocketböcker är den ultimata reseboken, eller hur? De är små, väger inte mycket och är överlag lätta att ta med sig överallt. Problemet är bara att de är ganska mycket ömtåligare än vanliga inbundna böcker. 

Jag som är något av ett neatfreak när det gäller böcker, och gärna vill hålla dem i så fint skick som bara möjligt, avgudar pocketfodral. Det skaver fortfarande lite i mig att tänka på när jag packade med mig min pocketbok av Jonathan Strange & Mr. Norell i resväskan, för att en dag under resans gång dra upp den och upptäcka en lång reva rakt över inte bara omslaget, utan även de tio första sidorna i boken... Det är sånt som inte får hända med ens favoritböcker. 

Jag minns inte vad det är för märke på mitt pocketfodral, det är bara ett snyggt, klassiskt stilrent i svart skinn, men det finns i hundratals fäger, material och designer, Det är bara välja och vraka och aldrig mer behöva dra upp en förstörd pocketbok ur väskan igen! Jag har rest massor med pocketböcker sen jag köpte pocketfodralet, och alla böcker som åkt med mig är i prima form!

Min första favoritbok var utan tvekan "Pippi Långstump" av Astrid Lindgren. Jag trodde till och med att jag var Pippi under en period. 
När jag var åtta upptäckte jag sedan J.K. Rowlings "Harry Potter", och J.R.R. Tolkiens "Sagan om Ringen", och de böckerna har varit de största favoriterna under hela min uppväxt, och är det än idag! 

 

"Frankenstein" av Mary Shelly och "Böcker som förändrade världen" av Andrew Taylor.

 

 

Ganska sällan egentligen. Fast jag inbillar mig att jag har en ganska stor bekvämlighetszon. Medelstor i alla fall. 

 

Fantasy är den genre som står mig närmast hjärtat, men jag har en väldigt fri tolkning av fantasy. 

 

Bortsett från de uppenbara som Rowling och Tolkien, så älskar jag Markus Zusak. Hans stil, språkanvändning och berättelser är helt fantastiska. 

 

Mycket av vad jag läst hittills i år har varit mycket bra, men "The Fault in Our Stars" av John Green gjorde ett väldigt starkt intryck på mig, och jag måste även nämna "The Great Gatsby" av F. Scott Fitzgerald som jag älskade mycket mer än vad jag väntat. 

Sämsta bok du läst i år?
"Nalle Puh" av A.A. Milnes. Jag hade aldrig läst den klassiska berättelsen om Puh förut, så jag tänkte göra slag i saken och göra det. Det visade sig att jag inte missat något. Jag gillade den verkligen inte. 

Senast utlästa bok?

"A Study in Scarlet" av Sir Arthur Conan Doyle

 

 

"A Study in Scarlet" av Sir Arthur Conan Doyle

 

Jag har väldigt svårt att hålla mig till en bok i taget utan är en slalomläsare av högsta grad. När jag är som värst kan jag hålla på med upptåt sex böcker samtidigt. 

 

Nej! Och har inga planer på att skaffa en! Jag älskar fysiska böcker alldelses för mycket. 

 

Antingen i sängen innan jag ska lägga mig, eller i min läsfotölj.

 

En jäkla massa Sherlock Holmes. "A Casual Vacancy" av J.K. Rowling ska också bli spännande. 

 

En bokblogg. En blogg om böcker, litteratur, bokhandlar, trycksvärta och papper. Här hade jag tänkt att mina tankar om allt sådant ska få löpa amok och rinna av sig genom tangenterna på min laptop. Det kommer förmodligen bli en del klassiska bokrecensioner, men även en massa babbel om böcker överlag, om författare och inköp, omslag och titlar. Och allt annat bokrelaterat jag kan tänka på. Förmodligen kommer det slinka in en del film och tv också på ett hörn. 

 

Vi får se vad som händer helt enkelt. Framför allt är bloggen tänkt som en drivkraft för att ta mig ur lässvackan jag trillade ner i för ett tag sedan. Det går uppåt igen, men jag kan behöva en spark i baken.