Titel: Tidsresenärens Hustru
Författare: Audrey Niffenegger
Utgivningsår: 2003
Förlag: Bra Böcker
ISBN: 91-7002-117-1
Jag läste den här boken för att kunna checka av en punkt på kaosutmaningen, men det var inte första gången jag läste den, utan snarare den fjärde. Eller kanske femte? Jag har tappat räkningen vid det här laget.
Kort sagt, det här är en av mina favoritböcker någonsin. Så det finns en risk att den här recensionen mest kommer likna propaganda för boken. Ni har blivit varnade.
De möts för första gången när Clare är 6 år och Henry är 36 och gifter sig när Clare är 22 år och Henry 30. Det låter otroligt, men är sant. Henry lider nämligen av en genetisk åkomma som får honom att ofrivilligt resa i tiden. Plötsligt ställer hans genetiska klocka om sig och han kastas framåt eller bakåt i tiden. Och Clare kan inget annat än att vänta på hans återkomst.
Henrys tidsresor är en hemlighet som svetsar samman de älskande trots alla smärtsamma avsked. Kampen mot Henrys sjukdom blir en kamp för att hålla fast tiden, livet självt. Tidsresenärens hustru formar sig till en berättelse om ögonblickets skönhet såväl som dess skörhet. Det är en historia om separation och saknad, men också om en närvaro så stark att den spränger alla gränser.
Jag älskar hur inledningen är så vag. Samtidigt som man får en bild av vad boken kommer handla om, säger den inget alls. Jag älskar glappet mellan Henry och Clare i början, då hon har känt honom hela sitt liv, och han aldrig träffat henne förut. Hur Henry förmodligen känner sig lika förvirrad som läsaren i Clares berättelser om hennes uppväxt med honom, en del av Henrys liv som han ännu inte hunnit leva. Jag älskar hur glappen sedan långsamt fylls i med hjälp av tidsresor och hur de måste lära känna varandra "igen". Jag älskar Niffeneggers språk och stämning. Hur hon får Clare och Henry att kännas så verkliga, med både sympatiska och osympatiska sidor. Jag älskar hur hon får med allt det vardagliga i deras annars så ovardagliga relation. Jag älskar hur hon hanterar något så egendomligt som tidresor med torr saklighet och konstaterande fakta.
Självklart har boken sina brister också, även om jag får lov att medge att jag vid det här laget börjar bli blind för dem. Dels är det ganska mycket name-dropping genom bokens gång, vilket jag kan tänka mig vara distraherande. Sedan minns jag att första gången jag läste boken störde jag mig på hur delar av historien kändes lite för bekväma, till exempel hur Clare och Henry gör sig ekonomiskt oberoende genom ett trollslag.
Numera har jag förläst mig till den grad att jag knappt ser det här längre, och gör jag det tänker jag bara att, tja, varför skulle de inte lösa det med ett trollslag? Eller, varför skulle de inte redogöra en lång lista av deras favoritband?
Trots allt älskar jag den här boken. Den går verkligen in under skinnet på mig, och jag känner verkligen med den. Jag försvinner in helt och hållet i boken, och lever Henry och Clares liv, och känner vad de känner.
När det väl kommer till kritan tycker jag att det här är en av de största kärlekshistorier jag någonsin läst, just för att deras historia är så vanlig, simpel och relaterbar, samtidigt som den är så ytterst egendomlig och udda.
För mig är Clare och Henry ett mer ikoniskt kärlekspar än Romeo och Julia, eller Jane Eyre och Mr. Rochester.
Bloggadress: http://tjugotremin.blogg.se