bokslott.blogg.se

Som jag tidigare nämnt har det varit lite si och så med lästlusten på senaste tiden, så jag tänkte att jag skulle sparka igång den igen med att läsa om The Fault In Our Stars av John Green. Det var ett bra beslut känner jag.

 

Det var andra gången jag läste den, och jag läste ut den för bara några timmar sen, så jag har fortfarande inte riktigt lyckats sätta ihop mig igen. För det är vad den här boken gör med mig. Den krossar mig fullständigt. Den slår omkull mig, krossar mig och lämnar mig till att plocka ihop bitarna av mig själv.  

 

Hazel Grace Lancaster är 16 år och döende i lungcancer. Hon lever ett liv ganska olikt de flesta tonåringar, hennes vardag består av att konstant vara ihopkopplad med en syrebehållare, sjukhusbesök, cellgifter och stödgrupp för cancer sjuka. Det är också på den stödgruppen den oerhört charmiga, snygga och enbenta Agustus Waters gör sin entré. Agustus som tidigare varit sjuk med nu är friskförklarad visar sig, till Hazels förvåning, vara i allra högsta grad intresserad av henne. Tillsammans tänjer de på gränserna om sjukdom och hälsa, liv, död och kärlek. 

 

The Fault In Our Stars är utan tvekan John Greens bästa verk hittills. Språket är lätt, flödande och bekvämt att läsa. Humorn är trots de svåra och allvarliga ämnena ständigt närvarande. Karaktärerna är fantastiska och multi-dimensionerande, och man dras genast med dem i berättelsen. Samtidigt som boken känns vara brutalt ärlig och hård i en cancersjuk tonårings tankar är den även fylld liv och hopp. Den tar upp frågor om liv, död, sjukdom, hälsa och spåren vi lämnar efter oss i världen och i andra personer.

 

När jag läste boken första gången, för ganska exakt ett år sedan, kunde jag inte sluta tänka på den när den var utläst. Den satt kvar i huvudet på mig och släppte inte taget. Det för mig är ett tecken på en bra bok. De böcker som verkligen fastnar och får en att tänka själv. Fortsätta tankegången långt utöver bokens slut. Jag tvekar inte på att den kommer fastna på nytt nu.

 

Det enda jag egentligen kan komma på att klaga på är att, trots Green är en fenomenal författare, kan jag tycka att han ibland lägger lite för stora ord i munnen på sina ändå så pass unga karaktärer. Ska vi vara ärliga använder de flesta sexton-sjuttonåringar inte ett vokabulär av den grad Hazel och Agustus gör. Ändå ser jag det inte egentligen som en nackdel, då jag tycker att det är just det som på många sätt är så helcharmigt och intressant med karaktärerna. 

 

För mig är det utan tvekan den bästa YA-bok ja någonsin läst, men egentligen tycker jag att det är synd  att märka den som YA.  Absolut är den fantastisk för unga vuxna, men även för vuxna och gamla!

Det är helt enkelt en genuint bra bok för alla!