bokslott.blogg.se

 

 

Jag lånade nyligen ut en hög böcker till en vän som behövde dem för en kurs på universitetet, och det fick mig att börja fundera lite på det här att låna ut böcker. För ett antal år sedan hade jag nämligen aldrig lånat ut så många böcker på en och samma gång. 

När jag var yngre var jag ganska psycho när det gällde mina böcker. Då skulle mina böcker vara i perfekt skick. Gud nåde den som petade på mina böcker utan tillstånd.  Även om de hade blivit lästa flera gånger, skulle de fortfarande vara som i nyskick. 

 

...Vilket ledde till att jag inte gärna lånade ut böcker. Jag ville såklart gärna introducera vänner för böcker jag gillade så att jag skulle ha någon att prata om dem med, men samtidigt ville jag inte anförtro dem med mina böcker. Detta resulterade i att när jag väl lånade ut böcker, gjorde jag det ofta på ett aningen hotfyllt sätt: "Om boken har så mycket som en skråma när du lämnar tillbaka den kommer jag sätta mer än en skråma på dig." 

Egentligen är jag ju inte alls typen som brukar ta till hot eller vara fientlig mot folk, men när det gällde mina böcker var jag som sagt lite smått psykopatisk i yngre dar. Självklart var ju "hoten" sagda delvis på skämt, men ändå inte helt och hållet. 

 

Så om jag någon gång frivilligt(!) erbjöd mig för att låna ut en bok, skruvade mina kompisar på sig och insisterade att de inte hade något emot att gå till biblioteket istället. Verkligen. Det var inget problem. De gick så gärna till biblioteket.
 Eller så lånade de boken av mig, men bestämde sig sedan för att de inte vågade hantera den, och lånade ett exemplar på biblioteket i alla fall. 

Ja. Det var så illa. Visst, det var ju inte så att jag faktiskt spöade skiten ur någon om de "förstört" en utlånad bok (det hände dock att jag gick hem och grät okontrollerat över en bok jag fick tillbaka med hundöron och understrukna rader), men min något hotfulla attityd ledde ändå till att mina vänner inte ville låna böcker av mig. 

Så småningom insåg jag tillslut att jag var knäpp, och att jag inte direkt hade en hälsosam relation till mina böcker. Numera har jag en betydligt mer avslappnad attityd till utlåning, och lånar gärna ut mina böcker titt som tätt. Jag har till och med slutat dra hotfulla one-liners när jag gör det! Dessutom känner jag inte längre alls samma mani på att hålla dem i nyskick, utan har snarare kommit att gilla när böckerna har blivit lite slitna och inlästa. 

 

Jag har fortfarande regler gällande utlån, men det är jag nog inte ensam om. Jag kan fortfarande vara lite tveksam till att låna ut böcker till människor jag inte känner väl, och då slinker det ofta med en förmaning om att de ska ta hand om min bok (notera att det nu är en förmaning, inte ett hot framväst mellan sammanbitna tänder). Sedan finns vissa, speciella böcker (signerade, gamla, ärvda osv) jag fortfarande aldrig i livet skulle låna ut, och jag låter fortfarande aldrig skyddsomslaget följa med om boken har ett sådant. 
Visst har jag mina regler, men jag är inget fradgande bokmonster längre. 

Vad känner ni inför att låna ut böcker? Har ni några regler för vem ni lånar till, hur länge ni lånar ut, eller vilka böcker ni kan tänka er att låna ut eller inte låna ut?

 

 

Titel: Tidsresenärens Hustru
Författare: Audrey Niffenegger
Utgivningsår: 2003
Förlag: Bra Böcker 
ISBN: 91-7002-117-1

Jag älskar hur inledningen är så vag. Samtidigt som man får en bild av vad boken kommer handla om, säger den inget alls. Jag älskar glappet mellan Henry och Clare i början, då hon har känt honom hela sitt liv, och han aldrig träffat henne förut. Hur Henry förmodligen känner sig lika förvirrad som läsaren i Clares berättelser om hennes uppväxt med honom, en del av Henrys liv som han ännu inte hunnit leva. Jag älskar hur glappen sedan långsamt fylls i  med hjälp av tidsresor och hur de måste lära känna varandra "igen". Jag älskar Niffeneggers språk och stämning. Hur hon får Clare och Henry att kännas så verkliga, med både sympatiska och osympatiska sidor. Jag älskar hur hon får med allt det vardagliga i deras annars så ovardagliga relation. Jag älskar hur hon hanterar något så egendomligt som tidresor med torr saklighet och konstaterande fakta. 

Självklart har boken sina brister också, även om jag får lov att medge att jag vid det här laget börjar bli blind för dem. Dels är det ganska mycket name-dropping genom bokens gång, vilket jag kan tänka mig vara distraherande. Sedan minns jag att första gången jag läste boken störde jag mig på hur delar av historien kändes lite för bekväma, till exempel hur Clare och Henry gör sig ekonomiskt oberoende genom ett trollslag. 
Numera  har jag förläst mig till den grad att jag knappt ser det här längre, och gör jag det tänker jag bara att, tja, varför skulle de inte lösa det med ett trollslag? Eller, varför skulle de inte redogöra en lång lista av deras favoritband? 

 

Titel: The Raven Boys 
Författare: Maggie Stiefvater
Utgivningsår: 2012
Förlag: Scholastic Inc
ISBN: 978-1407-13461-1

Fyra pojkar på en prestigefylld internatskola har bildat ett hemligt sällskap i syfte att finna en historisk, mytomspunnen kungagrav. En flicka med övernaturliga förmågor har nyligen mött en av pojkarna - fast som död. Snart kommer deras vägar att korsas igen, med förödande konsekvenser.
Blue är sexton år och dotter till en spåkvinna. Hennes egna synska förmågor är begränsade, men för inte så länge sedan förutsåg hon en ung mans färd mot dödsriket. Dessutom bär hon på vetskapen om ett annat förebud: om hon någonsin kysser sin sanna kärlek så kommer han att dö. Så möts Blue och Gansey, och hon förstår vem han är.
Ungdomarna slår följe i en tyst övertygelse om att de på något sätt behöver hjälpa varandra i jakten på kungagraven. 

 

Jag gillar Maggie Stiefvater. Hon är helt klart en av mina favoritförfattare inom YA genren. Det bestämde jag mig för redan efter att ha läst Frost, och känner mig ännu säkrare på efter att ha läst The Raven Boys. 

 

Den här boken var något helt annat än vad jag väntat mig (jag erkänner att när jag läste taglinen på omslaget, if you kiss your true love, he will die, så himlade jag kanske lite med ögonen). Istället för det kärleksdrama jag väntat mig, så fick jag snarare något av jakten på den heliga Graal i en ny tappning. Vilket jag älskade. Dels har jag alltid varit fascinerad av Legenden om Kung Arthur och de andra sovande kungarna, så bara det var ju lite som julafton för mig. Det åsido gillade jag även resten boken väldigt mycket. Bland annat gillar jag, liksom i Frost, Stiefvaters karaktärer. De känns för mig verkliga och trovärdiga med olika sidor och personlighetsdrag, och man får vara med och lära känna dem allteftersom genom bokens gång.

 

Jag gillade även hur trots att kärlekshistorien är en väldigt viktig del av historien, eller kanske snarare kommer att bli, så fick det oväntat lite utrymme.  Vilket jag faktiskt tyckte var ganska uppfriskande för en YA bok. Det gavs istället små hintar och fingervisningar om romantiken, men inte mycket mer, vilket jag tyckte var både snyggt och lite originelltt gjort!

 

För att sammanfatta fastnade jag verkligen för den här boken, jag tyckte den var både rolig, spännande och hade sina oväntade vändningar! Maggie Stiefvater fortsätter att vara bland mina favoriter inom genren, och jag väntar med spänning på fortsättningen! 

 

Sitter och tänker på alla böcker jag vill läsa, men aldrig kommer att läsa.
Alla fantastiska böcker som jag aldrig kommer ha tid med, eller riktigt orka ta tag i. 

Det ger mig lite ångest ärligt talat. Alla böcker jag inte kommer läsa.
Och samtidigt är det ganska underbart. Att det finns så många böcker.

 

Jag har hört Jellicoe Roads lovsång gång på gång senaste året. Alla älskar den, alla gråter till den, och alla skrattar till den. 

 

Jag läste de första åttio sidorna relativt ointresserad, medveten om att jag borde vara intresserad. Egentligen gillade jag ju boken, det var jag på det klara med, jag brydde mig bara inte särskilt mycket om den. 

Jag gillade verkligen mysteriet med bilkraschen och hur vag den delen av historien var, och hur man i början inte kunde koppla den historien till Taylors. Jag gillade Taylor, och jag gillade hennes bakgrunds historia. Jag gillade idén med territoriekriget, och hennes historia med Jonah Griggs. Jag gillade faktiskt det mesta. Ändå förblev jag bara måttligt intresserad. Jag läste ett par sidor då och då. Glömde bort boken helt i någon vecka, och läste sedan ett par sidor till.  Det tog drygt åttio sidor innan boken verkligen lyckades fånga mitt intresse, men då gjorde den det åtminstone ordentligt. Då lade jag knappt ifrån mig den fören den var utläst. 

 

Ändå känner jag mig kluven. Jag gillade verkligen boken när jag väl kom in i den, men den tog helt enkelt lite för lång tid att komma in i. Dessutom upplevde jag aldrig de där riktiga känslostormarna alla pratar om.Boken var defenitivt hjärtskärande på flera punkter, men jag själv kände det aldrig riktigt. Precis som det inte fanns någon specifik punkt i boken som väckte mitt intresse, kan jag inte komma på någon specifik punkt som håller mig från att verkligen känna för boken. Intresset växte fram långsamt, på ett sätt jag nu i efterhand nästan uppskattar att det gjorde, men tyvärr nådde den ändå aldrig riktigt fram för mig. 

 

Jag tror det delvis beror på att jag kan ha påbörjat boken med alldels för höga förväntningar, och jämför mina egna reaktioner med andras men jag vet inte om det kan förklara hela mitt ointresse. Jag är säker på att jag kommer gilla boken mer när jag läser om den (för det kommer jag göra), och jag kan tänka mig att jag kommer tycka något helt annat om den då, men tills dess, står mitt betyg fast och jag får fortsätta undra var det brast för mig. 

 

Till påsk fick jag den här lilla påsk-present av mina kära föräldrar, frågespelet Boknörd!

Jag har inte hunnit spela igenom det ordentliget än, utan bara provkört det som hastigast med en vän, men kan konstatera att jag har minst lika kul med det utan spelsällskap, bara genom att själv läsa frågorna och testa mina egna litteraturkunskaper!

Jag har ingen aning vart mitt spel är köpt men jag tror man kan hitta det lite varstans på både internetbokhandlar och fysiska!

 

 

 

 

Jag har inte riktigt koll på vad det här är för något, om jag ska vara ärlig, men nu när jag blivit utsedd av både romeoandjuliet och howhollowheartandfull så kör vi på tycker jag! 

Konceptet går ut på att svara på nio frågor och sedan skicka vidare utmaningen till fem andra bloggare!

 

När jag var runt elva-tolv ville jag bli Avril Lavigne. Inte sångare så mycket egentligen, utan jag ville mest bara bli Avril Lavigne. Det gick sådär med det.
Plan B var att bli professionell hoppryttare. Det gick väl sådär det med. 

2. Vad är du idag?
Idag är jag kassörska, "bagare", "florist" och allmän alltiallo på matbutik, samt läser foto och bildbehandling på distans, men ska till hösten släppa allt det och mot bättre vetande kasta mig i på en lärarutbildning. 

3. Var vill du helst resa?
Åh, den listan är ändlös. Ska jag avrunda så får jag nog säga Australien. Det har varit en livslång dröm. Sen kommer jag nog aldrig riktigt komma över England. Kanske framför allt London, men även den Engelska landsbyggden.  

4. Var ser du dig själv om 5 år? 
Förhoppningsvis inte allt för långt ifrån att avsluta min utbildning. I övrigt har jag absolut ingen aning. Dock får jag lite ångest och åldersnoja av att tänka på det. 

5. Rött eller vitt?
Alla som jag läst tidigare verkar utgå från att vi pratar om vin, och i så fall är det oftast rött för min del. 

6. Sommar eller vinter?
Sommar sommar sommar. Att frysa är det värsta jag vet. Jag älskar solsken, gräs mellan tårna, saltvatten i håret och tunna sommarklänningar. 

7. Skog eller hav?
Jag har alltid älskat vatten väldigt mycket, men trots det känner jag nog mest för skog. 

8. Vad gör dig ledsen?
 Djur som far illa. Människor som medvetet gör varandra illa. Människor som medvetet gör sig själva illa. Det finns så mycket som gör mig ledsen, och jag spenderar mycket tid åt att försöka tänka på annat, så jag lägger ner här. 

9. Vad är det bästa du vet?
Att spela musik så högt att jag inte kan höra vad jag tänker. Te. Att läsa tills jag somnar med boken i ansiktet. Böcker.  Att skratta tills jag gråter. Und so weiter...

 

Som vanligt känner jag mig lätt förvirrad med det sånt här, så med en överhängande risk att utse personer som redan gjort awarden: Bokparadis, Bokskadad, Schitzo-cookie, ung-och-dum och kajsasbokblogg!

 

Igår hittade jag en oväntad påskpresent i min brevlåda, nämligen sjätte boken i serien med Don Rosas samlade verk! Jag hade inte väntat mig den än på ett tag, men jag måste säga att den verkligen hade strålande tajming nu till påskledigheten! 

 

Sen antar jag att det säkert finns någon som undrar vad en tjugoåring har att göra med Kalle Anka serier, men då vill jag hälsa att nej, man aldrig blir för gammal för Don Rosa. I alla fall jag uppskattar hans serier mer och mer med åldern! (Jag har försökt förklara min kärlek för honom här på bloggen tidigare om någon känner sig lite nyfiken) 

 

Som vanligt hoppar jag på tåget lite senare än de flesta andra, men nu tänkte även jag kasta mig över The Chaos Challenge som How Hollow Heart And Full introducerade i den svenska bloggosfären för ett par veckor sedan.

 

Det verkar vara en underbart rörig och rolig utmaning, som jag tänkte uttnyttja för att bättra på min läskurva! Som de flesta andra kommer även jag räkna med de böcker jag redan hunnit läsa i år, så får vi se hur resten går från det!

 

Det var ett tag sen jag uppdaterade här nu. Jag vet inte riktigt hur, eller var tiden bara försvann, men helt plötsligt hade nästan en hel månad försvunnit. (Det kan, eventuellt, haft något att göra med att jag upptäckte Assassin's Creed för ca tre veckor sedan, och på så sätt slösat bort i princip all min lediga tid. Kanske.)
 Hur som helst kände jag att det kan vara dags att ta mig ut i bok-bloggosfären igen och se vad som hänt medan jag varit borta. 

 

Idag har i alla fall jag varit ute på lite spontanskattjakt, och kom faktiskt hem med två bokfynd, som står i ganska skarp kontrast med varandra. Den första boken är helt underbart vacker Bibel från 1891, som jag ärligt talat inte har någon avsikt att läsa, men som var för fin för att lämna kvar i butiken. 

 

Den andra är Berättelser från Engelfors, som jag inte direkt känt mig så intresserad av att läsa innan, men som jag fastnade för på två sekunder när jag bläddrade igenom den i bokhandeln. Jag läste faktiskt ut den så fort jag kom hem, så det blir mer om den vid ett senare tillfälle!

 

 

 

 

 

Jag älskade den här boken. Jag älskade språket, stämningen, berättelsen, det mesta helt enkelt.  Ändå sitter jag nu här och har ingen aning om hur jag ska kunna få ihop en recension om boken. Jag vet inte varför. Trots att jag älskade den, kommer jag på mig själv med att ha svårt att riktigt få ett grepp om den. Ett försök tänkte jag göra i alla fall. 

 

I grova drag handlar boken om de fem systrarna Lisbon som alla tar livet av sig, och vilka märken de lämnar på sin omvärld, både i livet och efter sin död. I boken har det gått tjugo år sedan självmorden, och flickornas historia återberättas nu av pojkarna som iakttog deras varje steg medan de ännu var i livet, vilket gör att man aldrig får en faktisk inblick i systrarnas liv, utan bara blir åskådare till en annan åskådares version av vad som hände, och det är bland annat det jag tycker gör den så intressant. Det är på sätt och vis inte systrarna Lisbons berättelse man får läsa, utan berättelsen om pojkarna som älskade, och suktade efter dem. 

 

Berättaren är en av pojkarna på gatan Lisbon systrarna bodde på under deras uppväxt, och han berättar om deras kärlek, beundran och besatthet gentemot flickorna. Besatthet balanserar ofta på gränsen till att vara pervers, och vippar ibland helt över kanten. Det är med sjuklig fixering de desperat försöker förstå systrarna, och ibland tror sig göra det, bara för att egentligen misslyckas totalt. 

 

Boken är oerhört vackert skriven, och stämingen är ofta lågmäld och långsam så att man verkligen får tid att sjunka in i berättelsen. Detta bryts dock med partier som är plötsligt hårda, obekväma och svåra att läsa. Nästan så jag önskade att det var en film, och jag kunde kisa mig igenom dessa delar.
 Allt detta skapar en väldigt mystisk känsla runt boken, lite samma mystik jag tänker mig att pojkarna såg på flickorna Lisbon med. Och det är just det jag faller för.